Ja...
Jag har medvetet valt att vara kryptisk i mina inlägg sista tiden, eftersom jag ville vara säker på att allting gick vägen och att våra närmsta blivit informerade..
Men ja - vi ska separera...
Och tro mig, det var inget självklart eller enkelt val, även om vi stundtals har stora problem. Som de flesta andra, så tänker man ju på barnen och hur de ska ta det... Men faktum är, hur motsägelsefullt det än kan låta, att vi gör detta först och främst för barnens skull!
Eftersom vi har en stökig vardag ändå, med ADHD och andra krämpor, så blir det inte bättre eller lättare för barnen genom att vi vuxna också ligger i luven på varandra. Därför väljer vi nu att flytta isär medans vi ännu är vänner och kan kommunicera och vår förhoppning är att vi även efter separationen ska kunna umgås och att barnen framför allt ska kunna träffa oss båda så ofta de vill, typ...
Och nu har jag skrivit kontrakt och faktiskt köpt hus - i samma bostadsområde som vi bor i nu... Eftersom H ska bo kvar i nuvarande hus, så kommer barnen att ha väldigt nära mellan sina hem och förhoppningsvis kommer de i längden att trots allt må bättre på detta sätt!
Men tro mig, det värker i hjärtat när jag tänker på A:s lilla fundersamma ansikte när han fick veta... Och ändå så sade han senast imorse att "det här kommer att bli bra mamma - jag får ett nytt rum och Du och pappa behöver inte bråka mer"...
Älskade, älskade lille unge...
Så, som Ni förstår så är det mycket som pågår både inom mig och runtomkring mig för tillfället och det är onekligen ett stort steg - dels att splittra familjen och dels att köpa hus.. Men jag tror av hela mitt hjärta att detta kommer att bli bra och att vi alla kommer att känna mera harmoni så småningom!
Kramar,
Anna
"Kärlekens port är svår att öppna, och svår att stänga..."
Jag önskar dig lycka till nu kära Anna! Det kommer säkert att bli bra för er!
Jag förstår dig- på alla plan. Du har mina tankar hos dig. Det finns inget du känner och tänker på just nu som inte jag går igenom eller har gått igenom. Kram J O A
Åh, hej tjejen, vilken son du har!
Jag har vänner som stannar kvar i dåliga förhållanden- barnen deras mår jättedåligt pga detta. Att ni tänker på barnans bästa tycker jag låter väldigt klokt.
Det finns även bra separationer där allt fungerar ganska så bra. Så allt blir vad man gör det till och ni verkar ju ha barnens bästa framför ögonen.
Att ni inte är som hund och katt-underlättar såklart situationen.
Du verkar vara så stark och klarar av det mesta som du bestämt dig för så jag tror att du kommer hel ut ur det här.
Kram vännen!
