Sov gott älskade lille Far...
Det är så konstigt,
så obegripligt,
så smärtsamt
och så - slutgiltigt...
Klockan 13.15, måndagen den 23 november, tog det slut...
Då var Din kamp slutligen över,
ett hårt, och det enda, slag,
som Du förlorat
- slaget mellan liv och död...
Du har kämpat,
fallit,
och rest Dig på nio,
många fler gånger än de flesta andra skulle klara.
Men nu var Din ork, Din obändiga vilja och Ditt mod slut...
Du hade uttryckt Din önskan mer än en gång
och det är väl egentligen den enda trösten just nu
- att Du fått den ro Du så väl förtjänar!
Åh, älskade Far..
Som vi ska sakna Dig!
Du lämnar så många härliga minnen, goda skratt och intryck efter Dig.
För Far, Du har verkligen lämnat avtryck och lämnade ingen oberörd!
Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig mer kommer att få se Dig
och det gör så fruktansvärt ont!
Men samtidigt är jag så tacksam för allt Du varit och givit
- Du har gett oss alla så mycket!
Och jag lovar Dig Far,
att jag har mycket mer kvar att säga Dig...
Sov gott så länge, käre Far
- jag älskar Dig!
Din yngsta dotter Anna.
så fina ord, anna. ja det känns ofattbart att far är för evigt borta ur vår åsyn. att man aldrig ska få höra hans härliga kommentarer igen, aldrig skoja med honom mer, aldrig få fler kramar (som han ju var ganska snål med!). tomt blir det på många kalas. tomt blir det på fredriksdal, tomt blir det hos mor men våra hjärtan är fyllda av kärlek och härliga minnen av the one and only; far. kram
