annalandinnilsson

Idag är det inte bara himlen som gråter... :-(
För ett år sedan vid denna tiden satt jag vid min älskade Far´s sida,
och såg hur hans livslåga sakta falnade...
En låga som brunnit så starkt, men som nu flämtade allt mera i takt med
att andningen blev allt ytligare..

Timmarna innan vi åter kallades upp till sjukhuset, hade jag hört min far´s röst för sista gången.
Vi hade alla tillbringat dagen hos honom, när jag satte mig vid hans sida och tog hans hand och han sade;
"Nu är jag helt slut - nu orkar jag inte mer..." Varpå jag svarade; "Jag förstår far, det är okej - sov Du nu..."
Innerst inne förstod jag vad det betydde och vad innebörden i våra ord sade,
men förträngde det ändå - tills dess att jag återsåg honom på natten, och insåg att han på ett plan redan hade lämnat oss.

Men jag är övertygad om att Du kände alla Dina tösers närvaro in i det sista Far. Och trots att vi visste att döden var oundviklig, blev ändå Ditt sista andetag en chockartad upplevelse. Samtidigt som jag ville släppa taget om Dig och låta Dig få ro, så insåg jag ju samtidigt att det innebar att vi aldrig mer skulle få se Dig eller få höra Din röst eller Din kryckas klickande ljud...

Men nu har alltså ett helt år redan gått och jag förstår inte hur..?
Tack för allt älskade Far! För att Du var en stor och mycket viktig del i mitt liv under så många år,
för allt Du gav, för alla goda skratt och för de outplånliga avtryck Du lämnat genom mig och mina barn.
Saknaden är fortfarande lika stor och det går inte en dag utan att jag tänker på Dig!
Men Du är ständigt med mig, i tanke och minne,
i hjärta och sinne.. :-)

Kärlek!
//Anna

Dröm om morgondagen,
minns gårdagen,
lev idag
- that´s the way it should be!