Cancer... :-(
Usch ja...
Så kom den då
- den dagen då min älskade mor skulle få svar ifrån onkologen,
sin diagnos - sin dom...
Och dessvärre var det riktigt illa...
Mor har malignt melanom och det har spritt sig i typ hela kroppen
- det enda stället det inte finns några metastaser på (ännu) är huvudet.
Men hon har desto flera i magen och i de inre organen...
Och den tumör hon har så ont av visade sig vara en hel decimeter stor!
Fy f-n säger jag bara... Denna satans, äckliga sjukdom - cancer...!
Hur kan den bara smyga sig på en lyckligt ovetande människa och nästan äta upp en helt inifrån,
innan det märks och upptäcks?! :-( Det är så fruktansvärt skrämmande...
Och minst lika skrämmande är alla tankar och all oro som man nu har angående mor
- ska hon verkligen behöva ha så här ont,
och hur lång tid har hon kvar...?
Maktlösheten är så total - det enda man vill är att hjälpa och få det att gå över,
och inte ett skit kan vi göra...! Mer än att - såklart!<3 - vara hos mor så mycket som möjligt, stötta och hjälpa henne med vad som än behövs och inte minst påminna hennen om hur otroligt älskad hon är och hur mycket all hennes villkorslösa kärlek och omsorg om oss alla har betytt (och betyder!) för oss!
För mor, lilla mor, vem är väl som Du..? Ingen i hela världen! <3
Jag beklagar att mina rader idag är aningen negativa, men tyvärr känns det väldigt tufft just nu...
Vår älskade lilla mor blir allt sämre och får allt mer ont för varje dag,
och ändå kan dom inte göra något... Det gör ont! Men nu korsar vi fingrar och tår för att de nya medicinerna åtminstone ska hjälpa mot smärtan...
Och tack och lov för underbara syskon med familjer, andra släktingar många fantastiska vänner, och förstås mina egna älskade barn och pojkvän
- all värme, kärlek och omtanke betyder extra mycket i en sådan här situation!
Kärlek!
//Anna
Så sorgligt Anna! Och så maktlös man känner sig i en situation som din!
Igår var det 13 år sen min kära mamma gick bort i cancer men jag minns den där tiden innan som igår. Jag grät floder, jag visste ju vart det skulle sluta, det fanns ingen återvändo! Usch! Hoppas, hoppas att det vänder till det bättre för din mamma!
Du finns i mina tankar, Anna! Känner med dig <3
Kramar om dig!
//Bellan
Cancer är verkligen en riktigt otäck sjukdom...det är så obehagligt att den kan smyga sig på så obemärkt och så ovälkommet.
Jag önskar verkligen att medicineringen gör att hon slipper lida så stort, för det måste vara hemskt att se någon man älskar så bara tyna bort inför ens ögon.
Maktlöshet och hopplösheten är stor idessa svåra stunder. Jag tänker på dig med familj och hoppas att ni kan hitta stöd och tröst hos varandra.
Många kramar och tankar går till dig och din mamma!
Lena
Jag känner så väl igen det där..då min pappa hade ont.Jag ville göra allt för att han skulle slippa ha ont.Jag var maktlös och led med honom men han kämpa så för att leva lite till.Han var en kämpe in i det sista.Jag visste att han skulle dö i det men hoppet har vi alla inom oss.Cancern är en hemsk sjukdom och kan komma plötsligt utan förvarning i alla åldrar.Min mormor,morfar och pappa dog i det.Styrke kramar från Åland.
Jag har inte läst det här inlägget förut, men nu förstår jag mera av hur du känner det. Vissa saker förstår jag ganska bra. För 26 år sedan gick min mamma bort i just malingt melanom bara 56 år ung...det är en fruktansvärd sjukdom som kommer smygandes utan lov och när man väl upptäcker den har det gott alldeles för långt.
Jag lider med dig och med din mamma.
Styrke kramar räcker inte, men jag skickar i allafall alla kramar jag har // Annelie
