annalandinnilsson

En månad...

Idag har det gått precis en månad sedan jag tvingades ta farväl av min älskade lilla mor

- och ironiskt nog så är det just idag min älskade far´s födelsedag också - han skulle fyllt 71 år idag...

Men som sagt - en månad har hunnit gå... Hur gick det till?!

Det har varit fruktansvärda, intensiva, plågsamma och uppslitande veckor,

och jag kan inte förstå att jag inte hört min mor´s röst eller sett hennes härliga, underbara lilla jag på en hel månad!

Tomheten är så total...

Jag minns de sista timmarna med henne i detalj, varje sekund, varje ord - varje litet ögonblick...

Och samtidigt som allt detta är så tydligt som om det hände igår, så blir jag rädd över att det samtidigt känns som en evighet sen.. Visst är det konstigt?!

Men oavsett - nu står jag (vi) här inför faktum: vi har förlorat båda våra älskade föräldrar på mindre än två år,

och tvingas nu ta avstamp inför en annan framtid och verklighet.

Tyvärr är det ju dessutom så, att vi nu står inför en rad högtider där både mor och far var huvudrollsinnehavarna,

och vi kommer att fälla många tårar ännu... Nyckelspelarna kommer för alltid att saknas!

Men precis som fina Ann hade skrivit i en kommentar till mig; Hur kan man någonsin släppa taget?!

Jag tror inte att man någonsin gör det, fullt ut - inte jag åtminstone..! Det går liksom bara inte..!

Älskade mor och far

- nu åtminstone varandra Ni har!

Vi står kvar med vår sorg, saknad och tomhet,

och vi kommer att älska och sakna Er i evighet.

Men Ni lever för alltid kvar,

genom alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn Ni har!

Ömt ska vi alla vårda Ert minne,

och bära Er glöd och värme i hjärta och sinne! <3

Kärlek!

//Anna

Jag funderar på hur jag mådde en månad sen min pappa gått bort..jag tänkde på alla fina stunder vi haft och jag drömde men även kände hans närvaro då jag gick till sängs.Det var en trygghet att känna hans själiga närvaro.I drömmen var han lycklig och hade det bra.Min bror prata jag mycket med om saknaden,vi kände båda likadant.Min syster och mamma hantera det på annat vis men jag vet också att vi(jag och min bror)stod honom mer nära.Första året är alltid värst speciellt under högtider..men saknaden finns alltid med en ibland.Jag tänkde också på det att den trösten har jag att min pappa lever vidare genom mig men även mina barn.Jag sänder dig många styrke kramar från Åland.