Livets karusell...
Åh, denna ständiga, känslomässiga berg- och dalbana
- vissa kallar den tydligen för livet?
Och det är det ju såklart - men ibland vill man liksom bara hoppa av den,
slippa alla häftiga svängar, tunga uppförsbackar och tuffa inbromsningar...
Man kunde väl åtminstone få lite mera utförsbackar, i lagom hastighet och med vind i ryggen?!
Allt som skett sedan förra tisdagen snurrar runt i skallen,
håller mig sömnlös om nätterna och som en zombie om dagarna...
Så mycket som egentligen måste skötas och fixas, men det går liksom inte
- jag är liksom inte "här", utan hela tiden hos min älskade mor...
Det är SÅ tungt att se henne så här sjuk
- och hastigheten av hennes insjuknande gör ju inte det lättare att förstå och greppa...
Varför måste det bli så här?! Så orättvist...
Älskade lilla mor, som alltid varit så aktiv och flått runt överallt,
och alltid, alltid, satt alla andra främst...
Att maktlös stå vid sidan om och se henne ätas upp av sjukdomen är så fruktansvärt plågsamt,
för att inte prata om hur ont hon faktiskt har och hur hon lider av allting
- och nu kan hon inte ens prata längre...
Åh, vad jag önskar att jag kunde stanna karusellen nu,
hoppa av och säga "Nej, vänta nu - det här går alldeles för snabbt, vi behöver lite mer tid.."
Men det går ju inte! Istället fortsätter de overkliga och smärtsamma besöken på Hospice,
hela tiden med en enda tanke i bakhuvudet;
Hur länge kommer den lilla kroppen att orka stå emot...?
Jag älskar Dig SÅ kära mor - det finns bara en av Dig..!
Kärlek!
//Anna.
Kära du!!!!! Tänker SÅ mycket på dig och din fina mor!Det är inte rättvist....Din mamma som är en av den mest hjälpsamma och snällaste jag känner! Min lilla mamma var hos henne igår och även hon kan inte förstå att det går så fort! Skickar mina varmaste kramar till er och hälsa din lilla mor! Jag är så glad att jag hade henne som arbetskamrat tidigt i mitt liv, hon är en av dem som inspirerar mig att vara den jag är!Kramkram från Jeanette
många kramar <3
Jag förstår att det är tufft..jag har själv gått igenom det du går igenom och det är en jobbig sits du sitter i.Jag ville ha min pappa kvar så länge som möjligt men då han hade ont ville jag bara han skulle få slippa.Det har varit jobbigt och än idag kommer tårarna fram då jag tänker på honom.Jag besökde graven med lite blommor i veckan och allt stannar upp för en stund.I november är det två år sen han gick bort.Det har varit jobbigt runt mig och jag finner en inre styrka att kämpa vidare då jag varit till graven.Jag känner mig närmare honom där.Han har stått mig nära och förstått mig mer än någon annan.Jag sänder styrke kramar från Åland.
Lilla hjärtat!
Jag är så ledsen för din skull och jag hoppas verkligen att din mamma inte behöver lida allt för mycket, Usch, denna sjukdom är verkligen fruktansvärd att behöve stå brevid att seoch ännu värre för den som är drabbad.
Jag tänker så på dig och dina syskon och dina barn, så du har det gumman. Det är verkligen allt för mycket att stå ut med,,,
Stora kramar av tröst och kärlek till dig finaste Anna, livet är så orättvist
