Ensam...
Jag brukar vara stark,
brukar kunna stålsätta mig och sätta på masken som visar att jag är käck och glad och fixar allt, på egen hand...!
Och sanningen att säga så har jag klarat mig skapligt genom åren
- men nu är det något annorlunda...
Med båda mina älskade föräldrar borta, ingen man i mitt liv och med mina älskade barn hos sin pappa varannan vecka, så blir det ganska mycket ensamtid - och jag tycker inte alls om det längre...!
Ensam är stark
- men inte i alla lägen...!
Och att tycka synd om mig själv är inget jag brukar ägna mig åt och tänker heller inte börja nu
- men jag hade däremot älskat att ha någon vid min sida, att dela vardagens berg- och dalbana med,
och inte ensam bära ansvaret för såväl hus, ekonomi och inte minst barnen..!
Ja, jag lever ensam med mina barn just nu
- inte för att jag nödvändigtvis vill det, utan för att olika omständigheter lett till det...
Men visst skulle även jag vilja och behöva kärleken och stödet från en annan vuxen i mitt liv,
en axel att luta mig mot, en stark famn att krypa in i när stormarna är som värst...
Någon att dela gott och ont med,
någon att prata "vuxenprat" med,
någon att hålla i handen i tv-soffan,
- någon att ge och få tillbaks ifrån helt enkelt..!
Kärlek!
//Anna
Kommentarer
Trackback
