En dag jag aldrig kommer att glömma, någonsin...
Den 20 september 2011...
Jag och min äldsta syster åkte in för att hämta Dig, älskade lilla mor, för att åka upp till sjukhuset och få svar på alla prover och röntgenundersökningar av olika slag som de gjort på Dig...
Vi var båda ledsna i bilen redan på vägen in, för vi anade oråd
- och vår stackars mellansyster som så gärna också velat vara med, satt på en kurs någonstans långt upp i landet,
och hade såklart samma känslor som vi och bara väntade på att vi skulle höra av oss med besked....
Både jag och Gittan torkade våra tårar och gick upp till Dig i lägenheten, försökte vara som vanligt.
Men - ingenting var som vanligt...
Du satt och väntade, som Du förvisso gjort flera gånger förr sen Du blev sjuk, vid köksbordet...
Men denna morgonen hade Du inte ens radion på, Du hade städat och fint som vanligt, och satt där med Din lilla färdigpackade väska,
samtidigt som Du lite flyktigt berättade för oss att en läkare ringt Dig kvällen innan och velat lägga in Dig då...
Men det hade Du satt Dig emot och menat på att Dina töser skulle ändå hämta Dig idag på morgonen, och det kunde väl inte göra någon skillnad...?!
Det hade det såklart inte gjort! Men när vi hörde det, så blev vi än mer förvissade om att det inte bådade goda nyheter på sjukhuset... Och det blev också precis en sådan dag som ingen av oss någonsin kommer att glömma...! Men ändå, i min vildaste fantasi, var jag inte ett endaste dugg inställd på vad som skulle komma... Jo, på ett sätt var jag - men inte i den hastigheten! Och de emotionella reaktionerna försöker jag än idag förtränga...
Smärta!!! Denna oerhörda smärta, chock och totala sorg och uppgivenhet som vi alla kände tillsammans i det lilla trånga rummet hos Din läkare efter att hon talat klart, går inte att beskriva i ord...
Och när det slutligen brast för Dig lilla mor, ja då gick någonting verkligen sönder inom mig - något som aldrig kommer att bli helt igen!
Läkaren lämnade oss ensamma i rummet, efter att ha meddelat oss att Du hade en "galopperande cancer" och att inget mer fanns att göra, att de tumörer som tidigare varit stora istället för att krympa av cellgifterna växt sig ännu större och avslutade sin plädering med att meddela Dig (oss) om att hon tagit sig friheten att redan innan vi kom dit ha förberett för att Du skulle bli inlagd och hädanefter kunde dom bara försöka smärtstilla Dig så gott det gick och hon nämnde även att det nog blev aktuellt att prata med Hospice...
Vi satt där tillsammans på den smala britsen Du legat och vilat på, jag och Gittan på var sin sida om Dig, och försökte ta in vad läkaren sagt, det ofattbara - en dödsdom... Vi grät och kramades och sade inte särskilt mycket alls, men slutligen samlade Du Dig mor, så som bara Du kunde göra, och sade; "Ja, är det nu så här det ska bli så hoppas jag att det går fort...!"
Vi åkte in med Dig vid 10-tiden på förmiddagen, och klockan 16.15 var Du äntligen inlagd på Kirurgen 31 (ironiskt nog samma avdelning som far legat på så många gånger och där han slutade sina dagar!) efter långa och plågsamma timmars väntan i det lilla besöksrummet.
Resten av dagen/kvällen minns jag som i ett töcken - vi tvingades lämna kvar Dig där ensam, alla med vetskapen om att Du mest troligt aldrig skulle komma hem igen... Men vi åkte hem, jag hämtade mina älskade barn och försökte hålla god min när allt jag ville var att skrika, gråta och förbanna! För hur kunde livet vara så grymt, att ta även Dig ifrån oss - mindre än två år efter fars bortgång..?! Och mina barn som fortfarande var så små och min älskade son som hade så oerhört nära kontakt med Dig, hur skulle det gå..?! Ja, tankarna var många, förvirrade och svårsorterade och personligen kände jag mig totalt lamslagen och fruktansvärt ledsen...
Samma kväll bestämde jag mig för att morgonen därpå, när jag och mina systrar skulle åka in till Dig igen, överlämna de rader jag skrivit ihop till Dig en kort tid dessförrinnan, för att Du säkert skulle veta hur mycket jag älskade och uppskattade Dig - även om jag visste att de raderna även skulle röra Dig till tårar. De raderna var följande:
" Din trygga famn, Din varma röst,
har oss alla - barn och barnbarn - skänkt mycket tröst!
Du har alltid bara sett till alla andras bästa
- all kärlek och omsorg Du verkligen gett till Din nästa!
Du har slitit mer än vad många kan förstå,
och tagit hand om såväl barn, barnbarn, jobb och hus
Så många prövningar Du ensam faktiskt behövt genomgå,
men aldrig klagat, utan i tunneln alltid hittat ett nytt ljus!
Därför känns det nu extra tungt,
att vara så maktlös och bara se på,
när Du blir allt sjukare och får mer smärtor,
med insikten om att ingenting på den j-a sjukdomen kan rå...!
Åh, kära lilla mor,
Du är så älskad av oss alla!
Din godhet och omsorg
har fått alla Du mött att falla! :-)
Jag vet ju att ingen för alltid får vara kvar
- men det är ju inte länge sedan vi miste Far!
Och Din tid borde inte vara inne på länge än,
men livet har gett oss en käftsmäll - igen!
Jag vill aldrig förlora Dig, och barnen vill ju ha mormor kvar
- men det skär i mitt hjärta att se hur jobbigt Du har..!
Du förtjänar inte detta, älskade lilla mor!
Jag älskar Dig! "
Ja, det gjorde jag verkligen - djupt och innerligt! Min älskade mor var one-of-a-kind, vilket gör tomrummet ännu större! Vi saknar Dig så!
Till alla där ute vill jag bara säga; ta tillvara på den tiden Ni har, för Ni vet aldrig hur lång eller kort den blir! Lev i nuet, uppskatta ögonblicket och var rädda om varandra och berätta för varandra hur mycket Ni älskar och uppskattar varandra - bättre med en gång för mycket än en gång för lite...!<3
Kärlek!
//Anna
