Som ett öppet sår...
Det sägs förvisso att tiden läker alla sår,
men vissa sår tar helt enkelt lite längre tid att läka - för att inte säga mycket...
Idag är ännu en mycket tung dag längs minnenas väg i samband med mor´s korta men plågsamma sjukdomstid.
Jag minns allt för väl stämningen i bilen, när jag och mina systrar idag för ett år sedan åkte in till Din lägenhet klockan 8 på morgonen för att packa lite kläder och andra grejor till Dig, innan vi sen skulle hämta Dig på lasarettet och flytta Dig till Hospice... Hospice - bara namnet och innebörden av det gav mig kalla kårar och kunde få mig att falla i gråt närsomhelst! Det var så osannolikt, så overkligt och så orättvist - och så slutgiltigt...:-(
Hursomhelst, jag och töserna var i lägenheten en stund. ledsna, sammanbitna och sorgsna
- det kändes fruktansvärt att gå omkring i det som en gång varit Ditt och far´s hem och veta att vi aldrig mer skulle få se någon av Er där igen..
Vi kom upp till Dig på lasarettet vid 10-tiden, Du mådde inte alls bra (vilket ju knappast var konstigt med tanke på omständigheterna!) - Du var ledsen och tyckte det var jobbigt att behöva flytta igen, gissa om det smärtade inom alla oss töser också..!:-(
När vi satt Dig i rullstolen och tagit Dina saker och var klara att gå ner till bilen, kom ett ögonblick som för alltid etsat sig fast på min näthinna: på väg ut från rummet mötte vi den kvinna Du delat rum med. En kvinna som var jämnårig med Dig och som även hon var svårt sjuk och hade oddsen emot sig. Där möttes Ni i Era rullstolar, ett sista möte - och den totala sorg och uppgivenhet som Ni båda för ett kort ögonblick visade då Ni tog ett tårfyllt farväl av varandra, var så oerhört smärtsamt att se!
Men tyngst av allt var såklart vetskapen för oss alla om vad Hospice faktiskt innebar, att vi inte längre kunde tro på hoppet ens...
Jag minns hur Du satt på Ditt speciella sätt i framsätet på Annikas bil under färden,
så blek, mager, allvarlig och plågad...
Det var en vacker höstdag och solen strålade, vilket underlättade synen av det som skulle komma att bli Ditt sista "hem". Vi möttes av underbar personal som visade oss till Ditt rum och det var riktigt fint och hade till Din stora glädje uteplats:-). Vi gjorde så gott vi kunde för att göra rummet ännu mera hemtamt åt Dig genom att sätta upp lite foton och teckningar från barnbarnen och hade tagit med Din egna kudde och pläd.
Under tiden Du varit sjuk så hade Du haft mycket ont men samtidigt så förstod vi alla att Du aldrig erkände riktigt hur ont Du hade, vilket vi var mycket noga med att informera personalen om - för det var det absolut viktigaste för oss mor, att Du åtminstone skulle slippa ha ont!
Tyvärr skulle det visa sig näst intill omöjligt att smärtstilla Dig helt, men dom gjorde åtminstone allt dom kunde för att Du skulle ha det så bra Du kunde...
Med tunga steg lämnade jag och mina systrar Dig där denna dag...
På kvällen fick jag följande sms från Dig:
"Hej Anna! Telefonen är kopplad........ Och jag har blivit visad runt, här är fint! Jessika (en kusin till mig) klarade körkortet idag, jippi!:-) Älskar dig! Kram, mor."
Ja, det var precis en sådan härlig och underbar människa Du var mor
- mitt i allt elände och trots stället Du befann Dig på och allt Du inom kort skulle ställas emot,
så var alltid Ditt hjärta och Din gläjde med alla oss andra<3!
Du höll modet uppe, hela vägen! Försökte som vanligt att vara stark för alla andras skull!
Det läskiga är, att det känns som att det var igår.... Hur kan det vara möjligt att ett helt år hunnit gå?!
Vi saknar Dig så otroligt mycket mor/svärmor/mormor<3,
Du var så otroligt älskad och uppskattad av oss alla!
//Anna
Aldrig ska jag sluta älska Dig...!
Kommentarer
Trackback
