Förfäran, oro och sorg...
Det som inte får hända, har hänt igen....:-(
Någon jag känner vars son också hade diagnos inom NPF-spektrat, har förlorat...
Förlorat på alla de sätt man som förälder kan!
Han kämpade från dag ett för sina barn och sonen inte minst, såg till att han fick all hjälp och stöd som behövdes.
Den lille pojken växte upp och hade alla förutsättningar för en lovande framtid
- men av någon anledning fanns det något inom denna vackra kille,
som ändå fick honom att tycka och tro att världen inte räckte till, att han inte tillhörde...
Blir så fruktansvärt ledsen och förtvivlad:-(...!
Han hade hela livet framför sig, allting såg ljust ut - men ändå.... Ändå såg inte han det ljuset, utan valde att ta slut på livet istället... Ingen människa oavsett ålder ska någonsin behöva se livet te sig så hopplöst, och ingen förälder ska någonsin behöva hitta sitt barn på ett sådant sätt...!
Mitt hjärta blöder, min själ värker - och min hjärna brinner av tankar.......
Hur många ska behöva offras innan skola och samhälle fattar...?!!!
Det kan vara min unge nästa gång.... Och den ständiga oron och ångesten inför framtiden är tärande!
All kärlek till ER, som nu så brutalt och tragiskt förlorade en son...<3! Inga ord i världen räcker till för att ens försöka trösta Er...<3
Men en sak är säker - vi MÅSTE gemensamt göra något för att förhindra att sådan tragedi ska förekomma,
och vi måste göra uppror mot samhället som inte på något sätt tar ansvar, stöttar eller hjälper!
Känner mig alldeles tom just nu - tom och så förfärligt ledsen, rädd och oroad....
Kärlek<3!
//Anna
