annalandinnilsson

ADHD - Attention Deficit Hyperactivity Disorder.

Min älskade son fick, som jag nog nämnt tidigare, häromveckan diagnosen ADHD - vid blott fem års ålder! Och det var med blandade känslor vi mottog beskedet. För på ett sätt var det en lättnad och inte minst en sorts "revansch" mot alla dom som antytt att Anthony´s uppträdande berott på oss föräldrar och att vi gjort ett dåligt arbete i vår uppfostran. Men för Anthony´s del är det ju ett högt pris att betala, trots allt! Nu tvingas han leva med sin diagnos med allt vad det innebär i form av fördomar och annat, i resten av sitt liv. Men för vår del så förändrar ju inte en diagnos någonting alls egentligen - han är ju fortfarande samma, góa lille unge och vi har samma bekymmer och konflikter som före beskedet. Dock finns det väl trots allt viss hjälp och framför allt stöd att få och det känns ju jätteskönt - jag ser verkligen fram emot att träffa andra föräldrar, som själva gått igenom samma kaos som vi gör och gjort! Och snälla Ni - finns det någon som läser detta som själv har erfarenhet av ADHD eller känner någon med det, så snälla hör av Er till mig! Jag törstar verkligen efter råd och inte minst förståelse inför vår situation. Dessutom har jag införskaffat en bok som heter "Så lyfter Du fram styrkorna hos barn med ADHD", den verkar riktigt bra! Något som genast fångade vår uppmärksamhet i boken var följande rader; "Ditt barn är utan tvekan annorlunda...på ett sätt som vår kultur inte har lärt sig att inse värdet av. I vår kultur definieras särart nästan alltid som en störning." Mycket tänkvärda ord!

Men en sak lovar jag dyrt och heligt, här och nu - vi går INTE på ett enda "kvällskalas" till med våra små (läs Anthony..)... ALLA som befinner sig i samma lokal som vi blir lika stressade (och irriterade!)... Jättetråkigt och det känns naturligtvis inte rättvist mot barnet/-n heller, som ganska säkert får extra mycket bannor och gnäll vid ett sådant tillfälle. Och genast har vi det dåliga samvetet där igen! Dåligt samvete gentemot sonen och - hur hemskt det än låter - skamkänslor inför värdpar och övriga gäster. Nej minsann, jag utsätter inte någon av oss för det igen! Då får vi hellre låta bli att gå bort alls. Jag (vi) behöver ju inte utsätta oss för ännu mera stress än den vi redan har i vår vardag.
En annan sak som bekymrar mig väldigt med Anthony´s diagnos, är hur det ska bli för honom i skolan framöver... Jag får helt ont i magen bara jag tänker på det - barn kan vara så grymma! Och tyvärr är det ju oftast föräldrarna som pumpar i sina barn nedlåtande kommentarer och gamla utslitna fördomar om hur ett barn med "damp" är...
Till min stora förfäran fick jag redan häromdagen ett smakprov på hur det kan komma att låta framöver - och det värsta var att tjejen som då uttalade sig känner jag mycket väl och jag hade faktiskt högre tankar än så om henne! Några mammor stod och diskuterade barnens förskolestart till hösten och det faktum att det blir en jättestor klass (tyvärr! Det gynnar ju liksom ingen, och definitivt inte ett barn med "särskilda behov"!). I samband med detta kläckte plötsligt denna människa av sig; "Inte nog med att dom ska vara så många i klassen, där är dessutom tre stycken som har personliga assistenter", sagt i en mycket nedlåtande ton som fick en att förstå att hon absolut tror att barn som får hjälp t ex i form av personliga assistenter kommer att störa och missgynna hennes barn!? :-( Usch, så besviken och ledsen jag blev! Hade god lust att kastat i ansiktet på henne att dom kanske blir fyra stycken med personlig assistent eftersom min son också behöver  hjälp - då hade hon nog tystnat!

Ja, det är utan tvekan mycket som rör sig i huvudet på en för tillfället och inte minst en hel del oro. Samtidigt kan jag inte göra mycket annat än att ta en dag i taget och försöka skaffa mig så mycket information som möjligt samt ta reda på vilken sorts stöd och hjälp det finns att få. Jag / vi älskar vår lille påg lika gränslöst mycket som vi alltid har gjort och vi kommer att göra allt för att hjälpa honom och för att han ska få det så bra som det bara är möjligt!
För även om han kan vara en riktig "gangster" emellanåt, så har han så otroligt många bra sidor och kvalitéer också! Han har en fantastisk fantasi, älskar sång och musik och memorerar texter blixtsnabbt, han är glad och social och framför allt är han en otroligt kärleksfull och omtänksam liten kille.
Mamma älskar Dig Anthony - det finns bara en som Du! :-)

Du vet väl om att DU är värdefull?! :-)

Kramar,
Anna.