Försäkringskassan...
Ja, hujedamej...
Jag och många med mig har säkerligen haft både en och flera duster med försäkringskassan genom åren...!
Det är så förbannat irriterande, upprörande och rentav kränkande att gång på gång ifrågasättas av byråkratiska paragrafryttare, som själva uppenbarligen aldrig varit sjuka (eller haft anhöriga) och behövt hjälp.
Och många är de gånger jag personligen har ifrågasatt deras kompetens - både rent yrkesmässigt men inte minst socialt!
När jag just blivit gravid med T fick jag besked ifrån försäkringskassan att jag från och med januari 2006 skulle bli sjukpensionär på heltid. Och detta trots att jag själv, enligt konstens alla regler och samtliga byråkratiska lagar, ansökt om så kallad tidsbegränsad sjukersättning.
Men klåparen till handläggare hade helt förvridit mina ord och fått det till något helt annat samt missat att skicka ett utkast på beslutet till mig, varför jag aldrig fick en chans att förklara eller försvara mig!
Och trots att handläggaren erkände att hon gjort inte bara ett utan två rejäla tjänstefel, fick jag ingen möjlighet till upprättelse eller att få göra en ny ansökan...
Gissa om man känner sig både överkörd och kränkt när de behandlar en på det viset?! Och oerhört frustrerad när man inser att man inte har någon som helst chans emot dessa myndigheter!
Så vid knappt 35 års ålder och gravid med barn nummer två, tvingades jag inse att jag var sjukpensionär med mycket liten möjlighet att återvända till någon som helst form av aktivitet inom arbetslivet.
Men - jag har inte gett upp ännu och tänker heller inte så göra! Min förhoppning är fortfarande att kunna komma ut åtminstone några timmar i veckan, om så bara för att få lite social stimulans!
Hursomhelst - tillbaks till försäkringskassan och deras brist på empati...
Förra veckan fick jag höra talas om en kvinna som hon liksom jag fått en whiplash-skada. I hennes fall rörde det sig om en bilolycka i samband med tjänsten och därför betraktades skadan som arbetsskada.
I sex år har hon fått livränta till följd av sin skada och liksom jag så skulle hon nu ansöka på nytt om detta (för det är ju den sortens samhälle vi lever i - man måste fylla i och skicka in blanketter i tid och otid, även om det gäller ärenden som inte förändras..) - men fick avslag. Och nu kommer det bästa; anledningen till att hon fick avslag berodde på att försäkringskassan plötsligt menade att hennes nacksmärtor berodde på för stora bröst och inte på whiplash-skadan...
Amen alltså, ärligt talat - vad säger man...?! Det är ju så sanslöst dumt att man inte finner orden...
Som om det inte är illa nog att en människa är sjuk eller skadad med allt vad det innebär, utan dessutom ska man behöva ifrågasättas och kränkas på detta vis av samhälle och myndigheter!?
Usch, jag blir liksom helt matt - att det inte finns gränser för hur försäkringskassor och andra myndigheter får behandla oss vanliga dödliga.
Vad ger dom rätten att döma och misstro och köra över redan utsatta människor?
Kram,
Anna.
Rätten härskar också när den tar fel (latinskt ordspråk)...
Jag och många med mig har säkerligen haft både en och flera duster med försäkringskassan genom åren...!
Det är så förbannat irriterande, upprörande och rentav kränkande att gång på gång ifrågasättas av byråkratiska paragrafryttare, som själva uppenbarligen aldrig varit sjuka (eller haft anhöriga) och behövt hjälp.
Och många är de gånger jag personligen har ifrågasatt deras kompetens - både rent yrkesmässigt men inte minst socialt!
När jag just blivit gravid med T fick jag besked ifrån försäkringskassan att jag från och med januari 2006 skulle bli sjukpensionär på heltid. Och detta trots att jag själv, enligt konstens alla regler och samtliga byråkratiska lagar, ansökt om så kallad tidsbegränsad sjukersättning.
Men klåparen till handläggare hade helt förvridit mina ord och fått det till något helt annat samt missat att skicka ett utkast på beslutet till mig, varför jag aldrig fick en chans att förklara eller försvara mig!
Och trots att handläggaren erkände att hon gjort inte bara ett utan två rejäla tjänstefel, fick jag ingen möjlighet till upprättelse eller att få göra en ny ansökan...
Gissa om man känner sig både överkörd och kränkt när de behandlar en på det viset?! Och oerhört frustrerad när man inser att man inte har någon som helst chans emot dessa myndigheter!
Så vid knappt 35 års ålder och gravid med barn nummer två, tvingades jag inse att jag var sjukpensionär med mycket liten möjlighet att återvända till någon som helst form av aktivitet inom arbetslivet.
Men - jag har inte gett upp ännu och tänker heller inte så göra! Min förhoppning är fortfarande att kunna komma ut åtminstone några timmar i veckan, om så bara för att få lite social stimulans!
Hursomhelst - tillbaks till försäkringskassan och deras brist på empati...
Förra veckan fick jag höra talas om en kvinna som hon liksom jag fått en whiplash-skada. I hennes fall rörde det sig om en bilolycka i samband med tjänsten och därför betraktades skadan som arbetsskada.
I sex år har hon fått livränta till följd av sin skada och liksom jag så skulle hon nu ansöka på nytt om detta (för det är ju den sortens samhälle vi lever i - man måste fylla i och skicka in blanketter i tid och otid, även om det gäller ärenden som inte förändras..) - men fick avslag. Och nu kommer det bästa; anledningen till att hon fick avslag berodde på att försäkringskassan plötsligt menade att hennes nacksmärtor berodde på för stora bröst och inte på whiplash-skadan...
Amen alltså, ärligt talat - vad säger man...?! Det är ju så sanslöst dumt att man inte finner orden...
Som om det inte är illa nog att en människa är sjuk eller skadad med allt vad det innebär, utan dessutom ska man behöva ifrågasättas och kränkas på detta vis av samhälle och myndigheter!?
Usch, jag blir liksom helt matt - att det inte finns gränser för hur försäkringskassor och andra myndigheter får behandla oss vanliga dödliga.
Vad ger dom rätten att döma och misstro och köra över redan utsatta människor?
Kram,
Anna.
Rätten härskar också när den tar fel (latinskt ordspråk)...
Kommentarer
Postat av: cinderellaheart
Ja det var ju åxå en anledning!
Det knyter sig i magen bara jag hör ordet försäkringskassan.
Vart är vårat asmhälle på väg egentligen?
Kram till dig.
Trackback
