Ibland måste man...
Det finns SÅ många runtomkring, i hela världen, som har det betydligt värre och mår mycket sämre än vad jag har och gör...
Och tro mig - jag är verkligen tacksam för mitt liv och den skyddsängel som vakar över mig!
Men för att vara helt ärlig - ibland händer det faktiskt att allting står mig upp i halsen...!
När sömnbristen efter otaliga vaknätter förvandlat mig till värsta manodepressiva PMS-monstret med en tålamodsgräns på typ minus sjuhundrafemtioelva, så börjar Anthony´s (även kallad "Duracell-kaninen"..!) mundiarré och hyperaktivitet samt 2-åringens "underbara" "...Thess kan..." och "...VILL INTE!!!" (trots?? O, nej..!), sakta men säkert tära på mig och stundtals tvivlar jag på det egna förståndet.
Och då, när det inträffar, så får jag ju erkänna att jag blir heligt trött och förbaskad på allting - på hela situationen, liksom;
Allt ifrån olyckan och allt den tog ifrån mig i form av oberoende och livskvalitet, allt den hindrar mig från att kunna vara och göra med mina barn - till ångest och dåligt samvete över att humör och tålamod ibland brister, antingen på grund av egna plågor eller när sonen (...och i hans fotspår springer ju lillasyster!) snurrat på i allt för högt tempo allt för länge...
....Vilket ger typ detta resultatet.
Det går helt enkelt till en viss gräns och sedan bara måste jag få flåsa av mig lite frustration!
Så jag beklagar kära vänner - detta är ju knappast det mest underhållande jag har klottrat ner här på bloggen
- men f-n så befriande att få skriva av sig en stund! :-)
... Ja, faktum är att jag känner mig redan bättre till mods!
Kärlek!
// Anna
"Vi är alla änglar med endast en vinge, och vi kan endast flyga genom att omfamna varandra"
ADHD- barnet??!!
Förresten Anna så kan två barn vara nog så jobbiga om de har diagnos, eller ligger i närheten av att ha det.
Jga måste säga att har man "normala" barn kan man ha en hel hög :-)
Jag har en kompis som har tre lugna tjejer och hon frågade mig om jag kunde vara barnvakt i en timme. Jag sa då: Ta hit ungarna i resten av kvarteret så det blir nån sport :-)
Ursäkta mig, SmulAnn, men även vi med "normala" barn har säkert haft en hel del "svåra" situationer att reda opp och stå ut med. Ibland låter det som om vi med "normala" barn åkt på en räkmacka genom hela småbarnstiden.....you wish
Hejsan "gumman"
Jag förstår dig precis, både detta inlägg som det var "adhd-barnet" och det du skrev ovan, orsaken till ändring...Och detta är DIN blogg, din VENTIL, du får skriva precis som du vill, uttrycka dig med humor, ironi, ilska eller kärlek, glädje eller sorg...Och visst, alla föräldrar har sina dagar, då livet känns helt omöjligt och orättvist oavsett diagnos eller inte...
Men inte alla föräldrar har haft så mycket sorg och orättvisa på en och samma gång som DU, som tappat din självständighet, genom att mista din syn, som har daglig smärta som påverkar ens välbefinnande - jag vet...dagar då man är irriterad och frustrerad över små skitsaker, för det smärta så...Sen på detta har man sina små älskade barn - speciella gåvor, som far genom livet i 300 km/tim.
Läser just nu en bok av: Judy Barron och Sean Barron - mor och son, sonen är autisk...
Måste ju då säga att jag känner en sådan tur, då dottern "bara" har Aspergers, visst är det jobbigt och har varit ett rent helvete då hon var liten och sedan då det sociala livet började med dagis och skola men ren autism huvaligen vilket tungt liv...
Sedan dessa ADHD - barn, dottern har ju viss problematik där också, impulsiv/koncentration
Men jag är så tacksam att det inte finns ett uns utåtagerande hos henne, ingen virvelvind...pust
Och jag hade aldrig "orkat" bära på allt i skallen om jag inte fick ventilera mig ibland, skrivit både i bloggen tidigare och vanlig dagbok - papper...
Jag tycker du gör det jättebra, superbra!!!
Får jag minns 2006 då jag opererade mig och efter det vart deppig - hysterektomi, hur tungt var det inte då att ha egen sorg att bearbeta - aldrig kunna få barn någonsin igen och så orka allt som hände runt dottern, då allt för henne "brakade ihop" 2007...Jag önskade vi bodde närmare varann, så kunde vi ta en fika på riktigt, prata och peppa varann, ge postiv energi och stöd!!!
Jag sänder så mycket jag kan här genom bloggvärlden...Positiv energi och stöd till dig med en stor, varm kram...
