A och hans medicin...
A har nu tagit sin medicin i 10 dagar.
Och för den eller dom som trodde eller oroade sig för att han skulle förvandlas till ett apatiskt, nerdrogat och håglöst kolli, kan jag nu lugna er (och mig själv!) med att han i stort sett är sig lik - på gott och ont... :-)
Faktum är att han stundtals uppvisar ännu värre symptom och är ännu mera hyperaktiv än förut (enligt medicininformationen händer detta i "undantagsfall" = självklart just vår unge!).
Munnen går oavbrutet - A har alltid pratat mycket, men inte i närheten av den "mundiarrén" som nu kommer ur grötinkastet!
Och så har vi ju det här med biverkningar..
Den stackars pågen har redan hunnit få både huvudvärk och magont i flera omgångar, aptiten som redan innan var dålig är nu helt usel och A är inte sugen på någonting, typ.
Dessutom är vredesutbrotten flera och värre än någonsin förr... Och det jag tycker är allra mest obehagligt med dessa, är att när A blir arg (vilket ju tyvärr inträffar ganska ofta), blir han numera så ursinnig och upprörd att han skakar i hela kroppen samtidigt som han riktigt vrålar ut sin frustration. Det är så hjärtskärande att se hur den lille, tunne kroppen på ett såpass litet barn, kan innehålla så mycket vrede och känslor!
Och vid dessa tillfällen kan jag inte undvika att fundera på hur det kommer att bli i framtiden...
I dagsläget är ju A trots allt bara knappt sex år - hur kommer vreden att ta sig uttryck när han är till exempel tio år?!
Usch ja, det där med att "små barn är små bekymmer och stora barn stora bekymmer", får genast en ny och tyngre innebörd för mig.
Men naturligtvis hoppas vi att vi ska kunna hjälpa A redan nu och att han (vi) därför inte ska behöva få några större bekymmer längre upp i åldrarna.
Och just nu handlar det alltså om medicinens vara eller inte vara...
För lika lite som vi vill se vår lille pojke nerdrogad, så vill vi ju heller inte att symptomen förvärras och att han dessutom ska behöva må dåligt fysiskt också!
Nu väntar första uppföljningen efter medicinstarten på fredag för att kolla hans värden och då tänker jag förstås även ta upp alla frågor och farhågor som dykt upp under senaste veckan. Vi måste ju tro på att hjälp och förbättring finns inom räckhåll!?
Som tur är, så finns det ju en hel del ljusglimtar också! För det första - och viktigast nästan! - är A själv superduktig och noga med sin medicin (han som förr totalvägrat allt sådant!). Och för det andra, så har vi nu en lång, härlig sommar med en massa roliga aktiviteter framför oss - till att börja med så blir det en vecka i "Turkistan" i juni, härligt! :-)
Och idag kom minsann Taxfree-katalogen - det är ju halva nöjet med en resa! Så nu ska denna kroppen sätta sig ute i solen och bläddra lite och drömma sig bort en stund...
Kram,
Anna
"Innan man går in i en strid måste man tro på anledningen till den..."
Och för den eller dom som trodde eller oroade sig för att han skulle förvandlas till ett apatiskt, nerdrogat och håglöst kolli, kan jag nu lugna er (och mig själv!) med att han i stort sett är sig lik - på gott och ont... :-)
Faktum är att han stundtals uppvisar ännu värre symptom och är ännu mera hyperaktiv än förut (enligt medicininformationen händer detta i "undantagsfall" = självklart just vår unge!).
Munnen går oavbrutet - A har alltid pratat mycket, men inte i närheten av den "mundiarrén" som nu kommer ur grötinkastet!
Och så har vi ju det här med biverkningar..
Den stackars pågen har redan hunnit få både huvudvärk och magont i flera omgångar, aptiten som redan innan var dålig är nu helt usel och A är inte sugen på någonting, typ.
Dessutom är vredesutbrotten flera och värre än någonsin förr... Och det jag tycker är allra mest obehagligt med dessa, är att när A blir arg (vilket ju tyvärr inträffar ganska ofta), blir han numera så ursinnig och upprörd att han skakar i hela kroppen samtidigt som han riktigt vrålar ut sin frustration. Det är så hjärtskärande att se hur den lille, tunne kroppen på ett såpass litet barn, kan innehålla så mycket vrede och känslor!
Och vid dessa tillfällen kan jag inte undvika att fundera på hur det kommer att bli i framtiden...
I dagsläget är ju A trots allt bara knappt sex år - hur kommer vreden att ta sig uttryck när han är till exempel tio år?!
Usch ja, det där med att "små barn är små bekymmer och stora barn stora bekymmer", får genast en ny och tyngre innebörd för mig.
Men naturligtvis hoppas vi att vi ska kunna hjälpa A redan nu och att han (vi) därför inte ska behöva få några större bekymmer längre upp i åldrarna.
Och just nu handlar det alltså om medicinens vara eller inte vara...
För lika lite som vi vill se vår lille pojke nerdrogad, så vill vi ju heller inte att symptomen förvärras och att han dessutom ska behöva må dåligt fysiskt också!
Nu väntar första uppföljningen efter medicinstarten på fredag för att kolla hans värden och då tänker jag förstås även ta upp alla frågor och farhågor som dykt upp under senaste veckan. Vi måste ju tro på att hjälp och förbättring finns inom räckhåll!?
Som tur är, så finns det ju en hel del ljusglimtar också! För det första - och viktigast nästan! - är A själv superduktig och noga med sin medicin (han som förr totalvägrat allt sådant!). Och för det andra, så har vi nu en lång, härlig sommar med en massa roliga aktiviteter framför oss - till att börja med så blir det en vecka i "Turkistan" i juni, härligt! :-)
Och idag kom minsann Taxfree-katalogen - det är ju halva nöjet med en resa! Så nu ska denna kroppen sätta sig ute i solen och bläddra lite och drömma sig bort en stund...
Kram,
Anna
"Innan man går in i en strid måste man tro på anledningen till den..."
Kommentarer
Trackback
