Medicindax...
Inte nog med att mamma i huset knaprar starka mediciner flera gånger om dagen - nu ska min knappt 6-årige son börja medicinera för sin ADHD...
Och jag lovar - det var inget varken enkelt eller självklart beslut!
Många tror, dock felaktigt, att barnen drogas till nästintill apatiskt tillstånd.
Men vi har pratat mycket med både läkare och sköterskor om detta och kommit fram till att det är värt ett försök.
En underbar sköterska i Lund sade följande till mig när jag för en tid sedan uttryckte min oro och skeptisism inför medicinering;
" Jag har jobbat här i 25 år och jag lovar Dig att det är en fröjd att se vilken stor hjälp barnen har av medicinen - de mår mycket bättre och är mera harmoniska."
Och det kan jag också lova att är det någonting jag önskar, så är det att min goe lille påg ska må bättre inombords!
Har man en vilopuls på över 120, så mår man ju knappast så bra och måste naturligtvis utagera den stresskänslan!
Så häromdagen, när vi nästan var framme hos läkaren, frågade A mig vem av oss det var som skulle dit.
Med en stor klump i halsen svarade jag att det var för hans skull och följdfrågan blev förstås "varför"? Med tårar i ögonen och en röst som nästan bröts, försökte jag då förklara för honom att han ju har en "sjukdom" som kallas ADHD...
Då tittade A på mig med sina otroligt stora, blå och allvarliga ögon och frågade; "Vad kan man göra åt det då, mamma"?
Jag svarade då att det finns en sorts medicin man kan få, som kan hjälpa en att må bättre, varpå det underbara lilla livet sade; " Och vad kan man mer göra?"...
I det läget kände jag mig så sorgsen, frustrerad och förtvivlat ledsen att sitta där med min underbare lille prins, och behöva försöka förklara allt detta för honom - en liten pojke, knappt sex år, som bara borde ha roligt, skoja och busa och inte alls behöva tänka på varken läkare eller mediciner och framför allt inte oroa sig för att inte vara bra nog (den låga självkänslan är också något som tillhör adhd, tyvärr..)...
Hursomhelst, mitt svar till honom blev att vi alla måste försöka tänka på att ta det lite lugnare, inte höja rösterna och bråka så mycket utan istället berömma och älska varandra mera (som han ju själv var inne på igår - "Man växer av kärlek"). Med dessa svar nöjde sig min intelligente lille kille och avslutade helt enkelt detta samtal med att säga;
" Mamma, jag lovar att jag ska göra allt det Du precis sa"! :-)
Älskade lille unge... VI ska hjälpa Dig att må bättre igen - Du kan inte hjälpa att Du mår, känner och agerar som Du gör!
Vi älskar Dig och kommer att göra allt för att underlätta för Dig - och vi älskar Dig för den Du är!
Du är unik, det finns bara en som Du, i hela världen! :-)
Massor med pussar o kramar,
Din mamma.
Och jag lovar - det var inget varken enkelt eller självklart beslut!
Många tror, dock felaktigt, att barnen drogas till nästintill apatiskt tillstånd.
Men vi har pratat mycket med både läkare och sköterskor om detta och kommit fram till att det är värt ett försök.
En underbar sköterska i Lund sade följande till mig när jag för en tid sedan uttryckte min oro och skeptisism inför medicinering;
" Jag har jobbat här i 25 år och jag lovar Dig att det är en fröjd att se vilken stor hjälp barnen har av medicinen - de mår mycket bättre och är mera harmoniska."
Och det kan jag också lova att är det någonting jag önskar, så är det att min goe lille påg ska må bättre inombords!
Har man en vilopuls på över 120, så mår man ju knappast så bra och måste naturligtvis utagera den stresskänslan!
Så häromdagen, när vi nästan var framme hos läkaren, frågade A mig vem av oss det var som skulle dit.
Med en stor klump i halsen svarade jag att det var för hans skull och följdfrågan blev förstås "varför"? Med tårar i ögonen och en röst som nästan bröts, försökte jag då förklara för honom att han ju har en "sjukdom" som kallas ADHD...
Då tittade A på mig med sina otroligt stora, blå och allvarliga ögon och frågade; "Vad kan man göra åt det då, mamma"?
Jag svarade då att det finns en sorts medicin man kan få, som kan hjälpa en att må bättre, varpå det underbara lilla livet sade; " Och vad kan man mer göra?"...
I det läget kände jag mig så sorgsen, frustrerad och förtvivlat ledsen att sitta där med min underbare lille prins, och behöva försöka förklara allt detta för honom - en liten pojke, knappt sex år, som bara borde ha roligt, skoja och busa och inte alls behöva tänka på varken läkare eller mediciner och framför allt inte oroa sig för att inte vara bra nog (den låga självkänslan är också något som tillhör adhd, tyvärr..)...
Hursomhelst, mitt svar till honom blev att vi alla måste försöka tänka på att ta det lite lugnare, inte höja rösterna och bråka så mycket utan istället berömma och älska varandra mera (som han ju själv var inne på igår - "Man växer av kärlek"). Med dessa svar nöjde sig min intelligente lille kille och avslutade helt enkelt detta samtal med att säga;
" Mamma, jag lovar att jag ska göra allt det Du precis sa"! :-)
Älskade lille unge... VI ska hjälpa Dig att må bättre igen - Du kan inte hjälpa att Du mår, känner och agerar som Du gör!
Vi älskar Dig och kommer att göra allt för att underlätta för Dig - och vi älskar Dig för den Du är!
Du är unik, det finns bara en som Du, i hela världen! :-)
Massor med pussar o kramar,
Din mamma.
Kommentarer
Postat av: pilla
Lilla goa,kloka unge!
Tror att det kommer så småningom bli jätte bra för er ALLA..
Många,många styrkekramar från Pilla
Trackback
