annalandinnilsson

Jag vet att nedanstående rader kan tyckas hårda, men det är så jag känner det...
Tror att många skulle känt som jag!

Det har nu gått 87 månader och 4 dagar sedan den dagen Du förstörde mitt liv!
Tänker Du någonsin på det? Minns Du ens...?

Hur Du fullständigt nonchalerade det jag sagt och önskat, och därmed förpassade mig till ett liv i mörker fyllt av smärtor.
Har Du inget som helst samvete, eller undrar Du någonsin över hur jag har det? Hur mitt liv blev efter den ödesdigra dagen då din gaskåta hand drog upp mc:n på bakhjulet (med mig utlämnad åt mitt öde baktill) för att därefter dra gasen i botten maximalt och strax därpå krascha rejält?!

Ångrar Du någonsin Din vårdslöshet och nonchalans, Din uppenbara dödslängtan och det faktum att Du drog med mig - mot min vilja - i Din vansinnesfärd mot livet efter detta?
Och har Du tänkt på, att jag av någon outgrundlig anledning försvarade Dig inför polisen?
Varför frågar jag mig... Varför tyckte jag att jag hade någon anledning att "skydda" Dig och till och med ljuga för polisen, för att rädda Ditt skinn?!

Jo, därför att jag inbillade mig att Du faktiskt hade ett samvete och att Du därför "led" tillräckligt genom vetskapen om de svåra skadorna jag ådrog mig vid olyckan... Vilket  hån!
Tacken för min omtanke och generositet var och förblir total tystnad ifrån Dig.

Tacken för att jag efter den våldsamma kraschen, som Du och enbart Du är ansvarig för, ändå "höll Dig om ryggen", är - ingenting!!!
Inte ett ljud, inget besök eller telefonsamtal, inte ens ett litet kort eller en blomma - tycker Du verkligen inte att jag hade varit värd något av detta?!

Själv kom Du undan mer eller mindre med blotta förskräckelsen och en bruten arm.
Men jag fick betala ett mycket högt pris för Din mardrömsfärd!

Som genom ett mirakel (vilket även läkarna påtalat flera gånger) så överlevde jag, men mitt liv  kommer aldrig någonsin att bli som förr igen.
Ingen kan ge mig synen och därmed självständigheten tillbaka.
Och det finns i dagsläget heller inte någon behandlingsmetod eller medicin som kan lindra de svåra smärtorna i min kropp.

Och än idag, drygt sju år efteråt, drömmer jag fortfarande mardrömmar och har en förfärlig dödsångest.
Inte heller det särskilt förvånande, eftersom det alltid kommer att finnas en risk för nya proppar och därför måste jag, utöver alla starka smärtmediciner, även knapra blodförtunnande resten av livet.

Min livskvalitet har brutalt och radikalt förändrats. Som (åtminstone relativt!) ung småbarnsmamma tvingas jag inse att jag inte bara blivit handikappad, utan också sjukpensionär...
Det innebär till exempel att jag alltid är beroende av andra människor och / eller färdtjänst, så fort jag vill ta mig någonstans utanför hemmet.
Det innebär också att jag, som förut var en mycket social och utåtriktad person, numera är fånge i mitt eget hem...
Mitt sociala umgänge är numera mycket begränsat, eftersom jag inte ens har en arbetsplats att gå till. Och vet DU hur man känner sig då..??!
Enkelt uttryckt - VÄRDELÖS!

Det är ingen höjdare för varken självförtroende eller självkänsla, att gå hemma och känna att man inte "är till nytta och glädje" för någon, att få känna att man faktiskt gör nytta och tillför något till någon!

Ja - enkelt uttryckt så är det absolut så att Du tog mitt liv ifrån mig!

Men som tur är, så har jag funnit meningen med livet igen och är numera så mycket mera tacksam för det jag har och uppskattar det, jag är mycket ödmjuk inför livet och den andra chans jag fått - jag har helt enkelt fått ett helt annat perspektiv!

Men en sak kommer det aldrig att förändra - om Du bara hade visat någon form av medmänsklighet och empati, någon form av samvete eller känslor...
Det är nu Ditt ok att bära.

//Anna