Dåliga minnen..
Igår skulle jag på datortomografi och röntga skallen - ingenting som jag tänkt på eller oroat mig inför.
Men när jag åkte in i "trumman" så väcktes plötsligt gamla och mycket obehagliga minnen till liv.
Minnen som delvis berott på att jag var medvetslös efter kraschen, och som delvis höljts i den svåra chockens dunkel efter uppvaknandet då jag insåg vidden av allting - och dels har dessa minnen helt enkelt förträngts av kroppens och hjärnans eget försvar, för att det är för plågsamt att minnas det enorma våld som min kropp utsattes för.
Och som tur är, så vilar fortfarande många minnen långt bak i huvudet.
Men där igår , på röntgen, kom genast känslan över mig av hur det kändes den där jävla dagen för snart åtta år sedan, när jag skickades in på all världens röntgenundersökningar...
Jag blev yr och illamående och kände samma skräck, smärta och dödsångest som då.
Tack och lov var gårdagens undersökning snabbt avklarad och förhoppningsvis kommer den inte att påvisa några större fynd - men obehagskänslan dröjer sig kvar än idag...
Och än en gång är jag så oerhört tacksam för att jag är här och nu - för att jag finns och lever. Och inte minst tacksam är jag gentemot den ängel som bevakade mig just den dagen...!
Carpe diem!
Kram,
Anna
"Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt..."
Men när jag åkte in i "trumman" så väcktes plötsligt gamla och mycket obehagliga minnen till liv.
Minnen som delvis berott på att jag var medvetslös efter kraschen, och som delvis höljts i den svåra chockens dunkel efter uppvaknandet då jag insåg vidden av allting - och dels har dessa minnen helt enkelt förträngts av kroppens och hjärnans eget försvar, för att det är för plågsamt att minnas det enorma våld som min kropp utsattes för.
Och som tur är, så vilar fortfarande många minnen långt bak i huvudet.
Men där igår , på röntgen, kom genast känslan över mig av hur det kändes den där jävla dagen för snart åtta år sedan, när jag skickades in på all världens röntgenundersökningar...
Jag blev yr och illamående och kände samma skräck, smärta och dödsångest som då.
Tack och lov var gårdagens undersökning snabbt avklarad och förhoppningsvis kommer den inte att påvisa några större fynd - men obehagskänslan dröjer sig kvar än idag...
Och än en gång är jag så oerhört tacksam för att jag är här och nu - för att jag finns och lever. Och inte minst tacksam är jag gentemot den ängel som bevakade mig just den dagen...!
Carpe diem!
Kram,
Anna
"Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt..."
Kommentarer
Postat av: Melissa
Ja, minnena försvinner nog aldrig och känslorna liger nog alltifd nära till hands... ibland för nära.
Postat av: SmulAnn
Minnena hamnar längre bak men att radera dem är ömöjligt. Du kommer nog alltid att associera till händelsen när du utsätts för vissa saker...
Kram
Trackback
