Blind, mamma och författardrömmar..
Jag har alltid älskat att skriva.
Ända sedan jag var liten, har jag skrivit - om stort och smått, dikter och noveller...
Om jag är arg, ledsen, glad - ja, då skriver jag om det och uttrycker mina känlsor i ord, på papper.
Skrivandet har en helande och nästan terapeutisk inverkan på mig, samtidigt som det är ett av mina absolut största intressen. Och just därför har jag också hunnit arbeta en del på tidning och hade fortfarande ambitionen att bli journalist och / eller författare när olyckan inträffade...
När jag låg där på sjukhuset och insåg att det var ett under att jag över huvud taget levde men att jag förmodligen aldrig skulle få tillbaka synen, så reagerade jag med att tycka att livet lika gärna kunde varit slut - för utan synen, vad var jag då?! Ja, jag tyckte helt enkelt j-t synd om mig själv - åtminstone i några dagar..
För sedan träffade jag för första gången mina underbara läkare - både min ögonläkare och min neurologläkare.
Och dessa två människor fick mig att inse att det faktiskt var ett mirakel att jag LEVDE och så sakteliga började jag fundera över meningen med att jag faktiskt var kvar här...
För eftersom någon eller något inte ansåg att jag var klar här på jorden än, så kanske samme någon också ansåg att jag hade något att bidra med - ett syfte??!
Så därför lovade jag mig själv tre saker ganska snabbt där jag låg i sjuksängen - tre saker som alltid betytt väldigt mycket för mig och som blev mål att sträva efter och uppnå under tillfrisknandet. Och det absolut första jag lovade mig själv var att skriva igen!
Det andra var att åter sitta i hästsadeln och det tredje var att resa...
Att bilda familj var ju fortfarande en dröm, men inget jag alls vågade tro på i den situationen jag befann mig - för vem skulle vilja inte bara ha ett förhållande med mig, utan dessutom få för sig att skaffa barn tillsammans med mig - jag, en funktionshindrad..!?
Hursomhelst, jag insåg förstås att det skulle bli svårt att skriva som vanligt, med penna och papper, men var snabb på tangentbordet och tänkte att det kanske fanns något sätt att skriva på datorn och därefter få det uppläst för sig. Och precis så blev det! Tack vare ett särskilt dataprogram, så kan jag både skriva och läsa på min dator - helt suveränt! Men jag ska villigt erkänna att jag verkligen saknar känslan - känslan av en riktigt bra penna placerad i högerhanden, som liksom flyger fram över papperet och bläcket flyter ut och bildar ord, meningar...
Att resa var ju inte något jättehinder, bortsett från det faktum att jag inte klarade av det på egen hand - men det löste sig på det lilla viset, att jag träffade "mannen i mitt liv" fyra månader efter olyckan och vi började resa lite varstans tillsammans! :-)
Och ungefär två år och ett barn (!) efter olyckan, kunde så även mitt tredje mål uppfyllas - jag satte mig åter i sadeln!
Ja, på så många sätt har mitt liv blivit rikare efter olyckan! Men samtidigt finns det ju även saker som jag saknar.. Som till exempel en så enkel och självklar sak som att skriva med penna på papper eller att ensam åka iväg med barnen till badhuset. Dock anser jag själv att jag faktiskt klarat mig riktigt bra under omständigheterna och nu kvarstår "bara" min författardröm.. :-)
Någon som vet någon som vill anställa en blind och värkbruten småbarnsmamma som journalist..?! :-)
Kramar,
Anna
Slutligen ett citat som väldigt tydligt påminner mig om min olycka och hur den påverkat mig...:
"Det är inte svårt att dö mitt uppe i livet,
men det är svårt att dö utan att verkligen ha levat!"
Ända sedan jag var liten, har jag skrivit - om stort och smått, dikter och noveller...
Om jag är arg, ledsen, glad - ja, då skriver jag om det och uttrycker mina känlsor i ord, på papper.
Skrivandet har en helande och nästan terapeutisk inverkan på mig, samtidigt som det är ett av mina absolut största intressen. Och just därför har jag också hunnit arbeta en del på tidning och hade fortfarande ambitionen att bli journalist och / eller författare när olyckan inträffade...
När jag låg där på sjukhuset och insåg att det var ett under att jag över huvud taget levde men att jag förmodligen aldrig skulle få tillbaka synen, så reagerade jag med att tycka att livet lika gärna kunde varit slut - för utan synen, vad var jag då?! Ja, jag tyckte helt enkelt j-t synd om mig själv - åtminstone i några dagar..
För sedan träffade jag för första gången mina underbara läkare - både min ögonläkare och min neurologläkare.
Och dessa två människor fick mig att inse att det faktiskt var ett mirakel att jag LEVDE och så sakteliga började jag fundera över meningen med att jag faktiskt var kvar här...
För eftersom någon eller något inte ansåg att jag var klar här på jorden än, så kanske samme någon också ansåg att jag hade något att bidra med - ett syfte??!
Så därför lovade jag mig själv tre saker ganska snabbt där jag låg i sjuksängen - tre saker som alltid betytt väldigt mycket för mig och som blev mål att sträva efter och uppnå under tillfrisknandet. Och det absolut första jag lovade mig själv var att skriva igen!
Det andra var att åter sitta i hästsadeln och det tredje var att resa...
Att bilda familj var ju fortfarande en dröm, men inget jag alls vågade tro på i den situationen jag befann mig - för vem skulle vilja inte bara ha ett förhållande med mig, utan dessutom få för sig att skaffa barn tillsammans med mig - jag, en funktionshindrad..!?
Hursomhelst, jag insåg förstås att det skulle bli svårt att skriva som vanligt, med penna och papper, men var snabb på tangentbordet och tänkte att det kanske fanns något sätt att skriva på datorn och därefter få det uppläst för sig. Och precis så blev det! Tack vare ett särskilt dataprogram, så kan jag både skriva och läsa på min dator - helt suveränt! Men jag ska villigt erkänna att jag verkligen saknar känslan - känslan av en riktigt bra penna placerad i högerhanden, som liksom flyger fram över papperet och bläcket flyter ut och bildar ord, meningar...
Att resa var ju inte något jättehinder, bortsett från det faktum att jag inte klarade av det på egen hand - men det löste sig på det lilla viset, att jag träffade "mannen i mitt liv" fyra månader efter olyckan och vi började resa lite varstans tillsammans! :-)
Och ungefär två år och ett barn (!) efter olyckan, kunde så även mitt tredje mål uppfyllas - jag satte mig åter i sadeln!
Ja, på så många sätt har mitt liv blivit rikare efter olyckan! Men samtidigt finns det ju även saker som jag saknar.. Som till exempel en så enkel och självklar sak som att skriva med penna på papper eller att ensam åka iväg med barnen till badhuset. Dock anser jag själv att jag faktiskt klarat mig riktigt bra under omständigheterna och nu kvarstår "bara" min författardröm.. :-)
Någon som vet någon som vill anställa en blind och värkbruten småbarnsmamma som journalist..?! :-)
Kramar,
Anna
Slutligen ett citat som väldigt tydligt påminner mig om min olycka och hur den påverkat mig...:
"Det är inte svårt att dö mitt uppe i livet,
men det är svårt att dö utan att verkligen ha levat!"
Kommentarer
Postat av: J O A
STOR kram till dig Anna från Joa!!!
Postat av: Anonym
Postat av: cinderellaheart
Vi får nog slå oss ihop och författa en bok tillsammans!
Trackback
