Att inte se...
Jag har fått ett inlägg på min blogg, som både värmde och väckte känslor..
Och jag känner att det är såpass viktigt, att jag gärna vill dela med mig till alla Er andra också!
Som de flesta nog vet vid detta laget, så var jag ju med om en svår mc-olycka för snart åtta år sedan. Och med lite hjälp ifrån ovan, så överlevde jag mirakulöst nog men är numera handikappad.
Med handikappad menar jag då, att jag för alltid kommer att leva med svåra smärtor och likaså kommer jag alltid att behöva såväl smärtstillande som blodförtunnande mediciner. Men jag miste också min syn... Jag är helt blind på höger öga och har knappt ledsyn kvar på vänster.
Och när allting var helt nytt och såren färska, så var det synförlusten som tog mig hårdast. Blotta tanken på att mista min självständighet, bil och körkort med allt vad det innebär, höll på att göra mig galen av både sorg och bitterhet.
Livet ställdes helt på ända och jag tvingades lära mig att leva i en ständig dimma, beroende av andra människors väl och ve för att kunna röra mig utanför hemmet.
Men allting blev bättre och så småningom har jag istället lärt mig att utnyttja den lilla synrest jag har kvar maximalt och jag klarar mig numera alldeles utmärkt i kända miljöer (och inte minst är det så, att alla andra sinnen förstärks när ett försvagas eller försvinner - min hörsel är till exempel oerhört känslig numera!).
Däremot kvarstår frustrationen över att inte kunna åka iväg någonstans impulsivt utan alltid vara utlämnad till färdtjänst eller välvilliga närstående och därmed behöva planera minsta lilla mjölkinköp långt i förväg! :-) Och naturligtvis blir jag påmind efterhand som barnen nu växer (eller för den delen blir sjuka) och jag själv inte kan köra iväg dom på aktiviteter. Men allting brukar ordna sig i slutändan faktiskt!
Dock är jag oerhört tacksam till mina föräldrar, systrar och vänner - utan deras enorma stöd hade jag aldrig kommit dit jag är idag eller mått så bra som jag gör!
Och faktum är, som jag skrev i mitt svar på en annan blogg, att jag tror att det att vara synskadad på flera sätt kan liknas med till exempel en ADHD-diagnos. Eftersom båda dessa handikapp inte är bokstavligt talat visuella, så är det tyvärr många som inte tror att de finns heller.
Personligen blir jag ständigt bemött av märkliga kommentarer som helt baseras på det faktum att mina ögon ser "friska" ut - och därför anser många att då kan jag heller inte vara blind..!? Å andra sidan har jag även mött oerhört korkade och trångsynta både personer och kommentarer, som verkar anse att att vara blind och / eller synskadad är likaställt med att vara dum i huvudet..?! Kan ärligt säga att jag har satt några på plats genom åren.. Tihi.. :-)
Och samma fenomen märker vi med Anthony och hans ADHD - det står ju inte i pannan på honom och "det man inte ser, finns inte heller", typ..!?
Puh.. Ja, nu tror jag att jag fått sagt det viktigaste åtminstone..! Och som vanligt är det ju så med mig, att sådant jag brinner för det kan jag skriva "spaltmetrar" om..!
Och eftersom jag själv har erfarenhet av hur det är att förlora synen, så blev jag så glad och rörd över att någon vände sig till mig och delade med sig av sin situation. Och till Dig (och alla andra) vill jag bara säga att det kommer att bli bra, även om det inte känns så just nu! Men gudarna ska veta att kroppen är en fantastisk maskin och man vänjer sig verkligen vid det mesta och klarar definitivt mer än man tror!
Styrkekramar,
Anna
Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet... :-)
Och jag känner att det är såpass viktigt, att jag gärna vill dela med mig till alla Er andra också!
Som de flesta nog vet vid detta laget, så var jag ju med om en svår mc-olycka för snart åtta år sedan. Och med lite hjälp ifrån ovan, så överlevde jag mirakulöst nog men är numera handikappad.
Med handikappad menar jag då, att jag för alltid kommer att leva med svåra smärtor och likaså kommer jag alltid att behöva såväl smärtstillande som blodförtunnande mediciner. Men jag miste också min syn... Jag är helt blind på höger öga och har knappt ledsyn kvar på vänster.
Och när allting var helt nytt och såren färska, så var det synförlusten som tog mig hårdast. Blotta tanken på att mista min självständighet, bil och körkort med allt vad det innebär, höll på att göra mig galen av både sorg och bitterhet.
Livet ställdes helt på ända och jag tvingades lära mig att leva i en ständig dimma, beroende av andra människors väl och ve för att kunna röra mig utanför hemmet.
Men allting blev bättre och så småningom har jag istället lärt mig att utnyttja den lilla synrest jag har kvar maximalt och jag klarar mig numera alldeles utmärkt i kända miljöer (och inte minst är det så, att alla andra sinnen förstärks när ett försvagas eller försvinner - min hörsel är till exempel oerhört känslig numera!).
Däremot kvarstår frustrationen över att inte kunna åka iväg någonstans impulsivt utan alltid vara utlämnad till färdtjänst eller välvilliga närstående och därmed behöva planera minsta lilla mjölkinköp långt i förväg! :-) Och naturligtvis blir jag påmind efterhand som barnen nu växer (eller för den delen blir sjuka) och jag själv inte kan köra iväg dom på aktiviteter. Men allting brukar ordna sig i slutändan faktiskt!
Dock är jag oerhört tacksam till mina föräldrar, systrar och vänner - utan deras enorma stöd hade jag aldrig kommit dit jag är idag eller mått så bra som jag gör!
Och faktum är, som jag skrev i mitt svar på en annan blogg, att jag tror att det att vara synskadad på flera sätt kan liknas med till exempel en ADHD-diagnos. Eftersom båda dessa handikapp inte är bokstavligt talat visuella, så är det tyvärr många som inte tror att de finns heller.
Personligen blir jag ständigt bemött av märkliga kommentarer som helt baseras på det faktum att mina ögon ser "friska" ut - och därför anser många att då kan jag heller inte vara blind..!? Å andra sidan har jag även mött oerhört korkade och trångsynta både personer och kommentarer, som verkar anse att att vara blind och / eller synskadad är likaställt med att vara dum i huvudet..?! Kan ärligt säga att jag har satt några på plats genom åren.. Tihi.. :-)
Och samma fenomen märker vi med Anthony och hans ADHD - det står ju inte i pannan på honom och "det man inte ser, finns inte heller", typ..!?
Puh.. Ja, nu tror jag att jag fått sagt det viktigaste åtminstone..! Och som vanligt är det ju så med mig, att sådant jag brinner för det kan jag skriva "spaltmetrar" om..!
Och eftersom jag själv har erfarenhet av hur det är att förlora synen, så blev jag så glad och rörd över att någon vände sig till mig och delade med sig av sin situation. Och till Dig (och alla andra) vill jag bara säga att det kommer att bli bra, även om det inte känns så just nu! Men gudarna ska veta att kroppen är en fantastisk maskin och man vänjer sig verkligen vid det mesta och klarar definitivt mer än man tror!
Styrkekramar,
Anna
Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet... :-)
Kommentarer
Postat av: JOA
Styrka...det visar du mig! I alla dina inlägg! Stor kram Joa
Postat av: SmulAnn
Trots dina svårigheter visar du på styrka och ger även andra av din styrka, kram! Jag måste tydligen godkänna dina kommemtarer innan de syns eftersom du skriver på en annan blogg än aftonbladet.
Trackback
