Låg självkänsla..
En av de stora rädslorna (åtminstone för mig och just nu) med att ha ett barn med ADHD, är att de inte ska få några vänner och / eller bli omtyckta.
Hittills har jag / vi kunnat glädja oss åt att Anthony alltid är väldigt mån om andra och inte minst sina vänner :-).
Men - en sak som däremot både kan skrämma och avskräcka potentionella vänner (och som han själv tyvärr ännu inte riktigt själv förstår), är om och när han får ett av sina utbrott...
Till min stora glädje har han den senaste tiden lekt väldigt mycket med en flicka i klassen och det går alltid jättebra och utan bekymmer av något slag.
Men så plötsligt idag när de lekte, så ville hon gå hem tidigare än planerat eftersom hon var trött. Då reagerade A genast mycket negativt, eftersom han ville leka mer och under tiden jag sökte flickans föräldrar kunde jag höra hur A "morrade och gick på" inne på rummet... Och när jag öppnade dörren och undrade vad det var han satt och mumlade om, så berättade tösabiten skrämt att han bland annat sagt att "..han skulle döda sig själv"... :-(
När jag lugnt och sansat (och något chockad över att min 6-åring får för sig att säga något sådant!?) försökte förklara för honom att man absolut inte får säga något sådant, fick han ett av sina - för mig! - välkända utbrott och började skrika, svära och slå i dörren...
Det är svårt att beskriva den sorg och vanmakt jag kände - över hela situationen!
Inte "bara" det faktum att min son sin ringa ålder till trots, de senaste dagarna hunnit säga både "jag ska döda mig själv", "jag hatar mig själv" och liknande destruktiva och hemska uttalanden - dessutom oroade jag mig (förstås!) för huruvida denna lekkamrat kommer att vilja leka med honom igen...
Nu är det en väldigt gó och klok tjej, som visar stor förståelse för Anthony och de lekte som vanligt igen innan hon väl gick hem senare (för när hennes mamma kom, så ville hon inte hem längre!) - men ändå..!?
Men - och framför allt - varför säger min påg sådana förfärliga saker?! Vad är det som får en liten 6-åring att ha så låga och destruktiva tankar om sig själv och hur i himmelens namn är det ens möjligt att ett barn redan i denna ålder har så förfärligt dålig självkänsla..??! Usch, vad det gör ont...
Och om det gör så ont i mig, vad gör det då inte inom honom??
Kram,
Anna
Barn är den fattiges rikedom! (Danskt ordspråk)
Hittills har jag / vi kunnat glädja oss åt att Anthony alltid är väldigt mån om andra och inte minst sina vänner :-).
Men - en sak som däremot både kan skrämma och avskräcka potentionella vänner (och som han själv tyvärr ännu inte riktigt själv förstår), är om och när han får ett av sina utbrott...
Till min stora glädje har han den senaste tiden lekt väldigt mycket med en flicka i klassen och det går alltid jättebra och utan bekymmer av något slag.
Men så plötsligt idag när de lekte, så ville hon gå hem tidigare än planerat eftersom hon var trött. Då reagerade A genast mycket negativt, eftersom han ville leka mer och under tiden jag sökte flickans föräldrar kunde jag höra hur A "morrade och gick på" inne på rummet... Och när jag öppnade dörren och undrade vad det var han satt och mumlade om, så berättade tösabiten skrämt att han bland annat sagt att "..han skulle döda sig själv"... :-(
När jag lugnt och sansat (och något chockad över att min 6-åring får för sig att säga något sådant!?) försökte förklara för honom att man absolut inte får säga något sådant, fick han ett av sina - för mig! - välkända utbrott och började skrika, svära och slå i dörren...
Det är svårt att beskriva den sorg och vanmakt jag kände - över hela situationen!
Inte "bara" det faktum att min son sin ringa ålder till trots, de senaste dagarna hunnit säga både "jag ska döda mig själv", "jag hatar mig själv" och liknande destruktiva och hemska uttalanden - dessutom oroade jag mig (förstås!) för huruvida denna lekkamrat kommer att vilja leka med honom igen...
Nu är det en väldigt gó och klok tjej, som visar stor förståelse för Anthony och de lekte som vanligt igen innan hon väl gick hem senare (för när hennes mamma kom, så ville hon inte hem längre!) - men ändå..!?
Men - och framför allt - varför säger min påg sådana förfärliga saker?! Vad är det som får en liten 6-åring att ha så låga och destruktiva tankar om sig själv och hur i himmelens namn är det ens möjligt att ett barn redan i denna ålder har så förfärligt dålig självkänsla..??! Usch, vad det gör ont...
Och om det gör så ont i mig, vad gör det då inte inom honom??
Kram,
Anna
Barn är den fattiges rikedom! (Danskt ordspråk)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kanske har skolan någon specialpedagog som har känningar hos BUP? Så var det för oss, skolpsykologen och den här specialpedagogen skrev också till BUP om att det snabbt behövdes hjälp.
Min son hade självmordstankar varvat med "superman" tankar i sjuårsåldern och därför fick han medicinering för misstänkt bipolaritet i samma veva som adhd medicineringen ungefär.
Jag tänker på er och hoppas verkligen att ni får den hjälp ni har rätt till.
I värsta fall åk upp akut till barnpsyk och sätt er där tills någon tar er på allvar! Ibland måste man vara så otroligt drastisk för att bli tagen på allvar.
Styrkekramar Ella
Trackback
