Styrka... :-)
För det är ju bara så, att vad Anthony än tycker om själva skolan som sådan, så behöver han i allra högsta grad den struktur och de rutiner som skoldagarna innebär. Och det märks väldigt tydligt så fort han är ledig..
Trots att man försöker att upprätthålla alla vardagliga rutiner samt hitta på annat att fylla hans dagar med, så blir han väldigt rastlös och ömsom hyperaktiv ömsom aggressiv.
Denna den allra första dagen på lovet, så har vi hunnit bygga tågbanor, spela spel, göra trolldeg (och lekt med den), ätit och varit ute och gått en sväng - under loppet av mindre än två timmar... Ett talande exempel på hur snabbt sonen tröttnar på allting, inte sant?!
Det är ju för väl att veta att jag inte är ensam i denna situation, för gudarna ska veta att det många gånger känns så! Men just därför är det en sådan tröst att ha fått kontakt med så många andra i liknande situation, som beskriver precis samma dilemman som jag / vi upplever här och som även dom (ni!) tröttnar och blir både frustrerade och irriterade emellanåt - samt, förstås, även dom lever med det ständigt dåliga samvetet.
För när ens dagar fylls av konflikter runt minsta småsak, såsom mat, på- och avklädning, vem som ska lägga vem, OM man ska lägga sig - ja, när det helt enkelt går att skapa konflikter runt precis vad som helst, då kan vem som helst både bli utmattad och till och med uppgiven och då kommer naturligtvis även det dåliga samvetet också som ett brev på posten!
För man ställer ju alltid höga krav på sig själv, inte minst som förälder. Man vill och försöker vara både stark och tapper, fixa allt i både stort och smått, vill så gärna klara av allting och hålla humöret uppe och alltid vara glad - och de stunder man inte orkar hålla modet uppe utan istället går in i en diskussion med barnet, så känns det extra svårt och nedslående, som ett misslyckande... Och det är ju för att man är besviken på sig själv, för att man inte anser sig ha levt upp till förväntningarna och kraven - som man oftast själv satt upp!
Nej, det är inte alltid man är så stark som man önskar eller kanske uppfattas som - men i mitt fall är det definitivt så att min envishet (tja, eller kalla det "tjurskallig" om Ni vill :-)! ) oftast räddar mig då det är som mörkast! Och faktum är, att det är en egenskap som båda mina barn - på gott och ont kanske! - ärvt ifrån mig.
Ja, min envishet är faktiskt en styrka (även om folk i min omgivning säkert ibland kan tycka att den är enerverande..!)!
Och jag har gett mig den på (precis som efter olyckan) att vi ska fixa detta!
Många styrkekramar,
Anna
Nedanstående fina rader har jag lånat - verkligen bra och tänkvärda ord... :-)
Att vara stark...
Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta eller att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
Vilken fin dikt om att vara stark. Den känns ju väldigt sann. Men gudarna ska veta att när man just har slagit i sådär riktigt hårt, då är stark nog det minsta man känner sig just då. Men, man blir nog alltid lite starkare av alla motgångar man har, det är inte av medgångarna (om man nu har sådana,haha!) Kram
