Lite ljusning..
Tyvärr så har det ju visat sig att vi (och jag är tyvärr inte ett dugg överraskad, har varit med om en hel del inom vården de senaste åren..) hamnat mellan stolarna hos BUP. Och därför har också eventuella föräldrautbildningar och samtal gått oss förbi...
Men idag var jag och träffade en av tjejerna som hade hand om oss under tiden vi gick på utredningen. Och till min stora lättnad så hade hon full förståelse för min besvikelse och frustration (både gentemot BUP och skola) och tyckte även hon att saker och ting skötts dåligt sedan vi fick diagnosen i våras, och vi hade ett mycket givande samtal.
Ett samtal som bland annat resulterade i att jag själv fick en del förslag på hur jag kan lägga fram saker och ting för skolan för att Anthony ska få mera och bättre stöd. Dessutom skulle hon genast ta reda på när nästa "COPE-utbildning" är och återkomma till mig med information, vilket jag verkligen ser fram emot - det var ju liksom det vi väntade på redan i våras..!?
Hursomhelst, det känns väldigt bra att åter ha fått en bra kontakt inom BUP, som kan hjälpa mig (oss) med diverse frågor och vi ska träffas varannan vecka, dels för uppföljning men även för att jag ska kunna få konkreta råd om hur vi bäst bemöter Anthony. Äntligen! Men varför ska det behöva ta så lång tid att få korrekt hjälp och support, när man dessutom aktivt söker den?!
Slutligen vill jag gärna rikta en fråga till Er andra som har barn eller anhöriga med en bokstavsdiagnos;
Är det någon mer än jag som upplever att det för det första alltid blir väldigt rörigt och speedat lagom tills det är dags att gå och lägga sig på kvällen? Och när A äntligen somnat så sover han oftast bara typ en timme eller två i sin egen säng, innan han vaknar och kommer in till mig/oss - och resten av natten blir bara pannkaka eftersom han sover väldigt oroligt, vaknar flera gånger, sprallar och gnäller..?
Och så har vi då ett sådant praktexempel som inatt... Redan igårkväll (trots att han för en gångs skull fått lägga sig i min säng och hunnit sova en liten stund..) vid åttatiden, började han pipa, gnälla och gråta... Ni vet, på ett sådant där fruktansvärt enerverande och högljutt sätt, men vägrade att försöka förklara vad som var fel. Efterhand som timmarna gick, resten av huset väcktes och gnället fortskred, så växte också mamma´s irritation... Vad fasen - han är ju trots allt sex år och borde förstå att om man säger vad problemet är så kanske det går att åtgärda och så kan alla få sova i lugn och ro sen..??! :-) Men nej - denna natten var gräslig milt uttryckt! Och A somnade inte riktigt förrän vid halvfemsnåret imorse... Knappast ultimata förutsättningar för ett barn som redan har bekymmer nog, inte sant?!
Det var inte första gången detta hände alls - tyvärr är det något som kommer och går och nu undrar jag bara ifall det är fler än jag som har detta bekymmer ibland?? För det finns verkligen ingen värre tortyr än att inte få sova..! Och det gäller ju både mig och min son!
Tack så länge - till alla Er som tittar in till mig, som stöttar och ger råd, som ger peppande och gulliga kommentarer, ja FINNS där för mig helt enkelt! :-) Det är ovärderligt för mig!
Många kramar,
Anna
Visst har sonen gjort en riktigt fin "bukett" av de höstfärgade löven? :-) Och det finaste av allt, var att han på helt egen hand kom på idén att både samla löven och därefter sätta ihop dom på detta konstnärliga vis!
Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart..! :-)
Hej Anna!
Ja du, sömnlösheten har varit vårat största problem genom åren. Utan sömn så blir allt annat ännu jobbigare, koncentrationen blir ju sämre och stubinen kortare.
Ibland trodde jag att jag skulle bli tokig av sömnbrist! Det är fruktansvärt.
Det enda som har hjälpt oss förutom bolltäcke, mörkläggning och ljuddämpning (som jag väl skrev om förut?) är Melatonin som sonen fick förra året. Prata med BUP om det.
Det är något slags kroppseget hormon ? som alltså inte ska vara skadligt alls. Och det har funkat superbra. Det gör så att dygnsrytmen blir normal.
Om det inte är ett alternativ så råder jag er att skaffa ett sk bolltäcke, prata med BUP eller gör ett eget. Det har sonen sagt att han gillade väldigt mycket.
Kramar och håll ut!
Ella
Sam kan vakna framåt två tiden..ropar på oss..får komma till vår säng och somnar om genast..Han somnar sent..tio-elva nästan varje kväll..så svårt att gå ner i varv trots att vi börjar varva ner sju varje kväll m tv tittande och rita o läsa..
Vi gick cope utbildningen innan vi hade diagnos på sam..blev ännu värre här hemma då! Går ut på konsekvenstänk o det funkade inte alls för Sam då han handlar på impuls o utan konsekvenstänk..blev rena rama katastofen här hemma..
Hoppas vi här på bloggen kan stötta varandra och ge råd o tips..
Lycka till med allt!
kramis mamma zoffe
Hej igen
känner igen min dotter =) men då jag är ensam [singel] så löste jag detta genom att hon sover hos mig i dubbelsängen, då får hon lugn och ro, sover hela natten och slipper oftast sina mardrömmar. Då hon var liten, innan hon hade diagnos hette det att hon hade nattskräck - bearbetade saker som hänt under dagen i sömnen. Hon har mycket ångest och det kommer ofta då hon ska sova...
Nu är hon 11år och vi sover i samma rum ännu men har börjat sära på sängarna, så hon sover mera själv men ändå har mig nära...Och det funkar än så länge!!! Önskan är ju att hon kan ha eget rum sen, sova själv men risken finns att det dröjer för blir hon rädd så blir hon hysterisk och får sådan ångest så hon kan helt enkelt inte sova själv...
Vi har rutiner, har schema hemma i städskåpet, morgon, dag cch kvälls rutiner och dom funkar =)
