...
När natt blir dag och dag blir natt...
Det är ju märkligt egentligen, att det efter så många år fortfarande kvarstår vissa öppna sår...
Och man skulle ju kunnat tro att man efter en så kallad "nära-döden-upplevelse", inte längre är så rädd inför döden utan ser det som något fint och fridfullt - men faktum är att jag numera är räddare än någonsin för att livet ska ta slut...
Och så har vi det där med sömnen... Under ett helt år efter olyckan sov jag inte en enda natt - dödsångesten hade mig i ett krampaktigt grepp och jag var livrädd för att somna och aldrig vakna igen. Men i samband med att jag blev gravid med Anthony, så blev det plötsligt mycket lättare att sova, vilket var en enorm lättnad!
Men av någon anledning, som jag själv inte kan sätta fingret på, så är jag nu tillbaka i denna onda cirkel...
Trots den enorma trötthet jag ofta känner (både fysiskt och psykiskt) när kvällen kommer, så är jag på något sätt klarvaken i samma stund som alla lampor släcks - och min väntan på morgonen tar sin början...
Och det är väl ändå märkligt, att man vid typ tre- halvfyra på morgonen - trots att ögonen är fulla av tonvis med grus - vaknar till efter en stunds slummer och verkligen hoppas att klockan ska vara åtminstone närmre sex istället, så att man kan "få lov" att gå upp och sätta på tv:n och kaffet!? :-)
Vad Du ÄR kommer alltid att vara viktigare än vad Du gör!
Det är ju märkligt egentligen, att det efter så många år fortfarande kvarstår vissa öppna sår...
Och man skulle ju kunnat tro att man efter en så kallad "nära-döden-upplevelse", inte längre är så rädd inför döden utan ser det som något fint och fridfullt - men faktum är att jag numera är räddare än någonsin för att livet ska ta slut...
Och så har vi det där med sömnen... Under ett helt år efter olyckan sov jag inte en enda natt - dödsångesten hade mig i ett krampaktigt grepp och jag var livrädd för att somna och aldrig vakna igen. Men i samband med att jag blev gravid med Anthony, så blev det plötsligt mycket lättare att sova, vilket var en enorm lättnad!
Men av någon anledning, som jag själv inte kan sätta fingret på, så är jag nu tillbaka i denna onda cirkel...
Trots den enorma trötthet jag ofta känner (både fysiskt och psykiskt) när kvällen kommer, så är jag på något sätt klarvaken i samma stund som alla lampor släcks - och min väntan på morgonen tar sin början...
Och det är väl ändå märkligt, att man vid typ tre- halvfyra på morgonen - trots att ögonen är fulla av tonvis med grus - vaknar till efter en stunds slummer och verkligen hoppas att klockan ska vara åtminstone närmre sex istället, så att man kan "få lov" att gå upp och sätta på tv:n och kaffet!? :-)
Vad Du ÄR kommer alltid att vara viktigare än vad Du gör!
Kommentarer
Trackback
