annalandinnilsson

Efter att ha varit hemma, bokstavligt talat innanför husets fyra väggar, i de 7,5 år som förflutit sedan jag och gubben träffades så skulle man väl lugnt kunna påstå att det andra könet blivit både bekväm (=lat!) och bortskämd (=mansgris!)...

Igår skulle mamman (tänka sig, för andra kvällen i rad skulle jag bege mig utanför hemmet under ett par timmar!) på möte på skolan och hade därför planerat in en lagom snabblagad middag för att minska stressen.
Men lagom till att jag kommit igång med matlagningen så ringde äntligen personal från BUP upp mig och för att ha någon chans att höra vad hon hade att säga, så behövde jag avlägsna min tjuriga lilla dotter från köket, varför jag ropade efter mannen - som naturligtvis befann sig i källaren.. Och vad han svarade vet jag fortfarande inte, men det var i varje fall inget positivt och han kom heller aldrig till undsättning..
Hej och hå! Men men - mamman fick ju gilla läget och försöka stuva makaronerna samtidigt som hon satt fast i väggen via telefonen och försökte föra ett seriöst samtal med sköterskan och dessutom hade en överaktiv 2-åring ömsom hängande i knävecken och ömsom ramlande av stolar..
När samtalet väl var avslutat och middagen serverad, hade klockan blivit så mycket och mamman såpass stressad och frusterad att hon själv inte hann äta något innan hon skulle åka. Så hon såg till att samtliga ungar (egna såväl som andras) fick middag samtidigt som hon förberedde välling till den yngsta (allt för att underlätta för både barn och pappa..).
Tyvärr inbillade hon sig då, att när hon återvände hem framåt åttasnåret så skulle förhoppningsvis båda barnen ha hunnit somna och huset skulle åtminstone se ut som hon lämnat det...

Jösses, så dum och blåögd (och blond!) man kan vara! :-)
När jag kom hem strax före åtta på kvällen, så såg hela den nystädade ovanvåningen ut som ett bombnedslag, köket påminde även det om typ tredje världskriget och barnen - hm, nåja, ett barn hade "just tystnat"... Men 6-åringen satt med ögon som hängde  i knävecken och väntade på att mamma skulle komma hem - och lägga honom... Suck!?
Men självklart hade hon ju inte hjärta att neka honom det!

...Och som om inte röran och frustrationen från igår kväll var nog, så kunde mamman klockan halvsju imorse, när dottern vaknade, konstatera att pappan till barnet inte hade varken bytt blöja eller tagit på henne pyjamas innan hon lade sig igår...
Starkt jobbat, pappa - Du upphör aldrig att förvåna mig!

...Och en tanke som slår mig och som plötsligt är fullständigt absurd , omöjlig och otänkbar, är det förslag som min syster kom med häromdagen; Att vi tjejer skulle åka iväg till Ullared, boka stuga och sitta och prata och dricka vin på kvällen och därefter shoppa dagen därpå innan vi återvände hem... :-)
En strålande idé! Men tyvärr bara en dröm för mig - och en mardröm för barnen (och mig..!)! :-) Hahaha..!

Ha en underbar höstdag!

Kram,
Anna

Var förlåtande - även mot Dig själv!