Tandläkarbesök och utvecklingssamtal...
Puh...
Vi kom undan med blotta förskräckelsen.... Denna gången!
Den vikarierande tandläkaren gjorde provisoriska lagningar och lade bara i en sorts "lim" i tänderna.
Jättebra och smidigt på alla vis och A skötte sig utomordentligt duktigt bra (efter att först ha skrikit hysteriskt i typ en halvtimme innan det var dags för besöket), trots sin rädsla och ängslan.
Men - mamma oroar sig redan igen... För hur kommer A att reagera när han om någon vecka inser att hålen inte alls var lagade "på riktigt"...?
Narkos känns inte alls otroligt, kan jag säga...
Och igår var det dags för det första utvecklingssamtalet på skolan.
Det var en rejält uppskruvad son som febrilt snurrade runt på den kontorsstol han placerats på, samtidigt som han ömsom lekte och slamrade med en penna och ömsom var under bordet - med andra ord, den som hela samtalet handlade om och riktade sig till var inte det minsta mottaglig eller intresserad av att lyssna och ännu mindre ha ögonkontakt (vilket jag inte var ett dugg förvånad över!).
Men samtidigt försökte läraren att liksom släta över A:s alla bekymmer och hon till och med skrattade bort det faktum att A själv både ritat upp och berättade där och då att han inte tycker om och känner sig bekväm i skolan...
Och föga förvånande svarade hon nej på min fråga om huruvida hon talat med BUP ännu (det är nu typ två månader sen första gången vi sade till om det!)...
Så jag överlämnade helt käckt ett papper där jag skrivit ner en del funderingar till henne...
Bland annat tog jag där återigen upp vikten av att A antingen får ha en av den befintliga personalen knuten till sig för stöd och peppning - alternativt får dom helt enkelt sätta in en egen resurs till A.
För jag (vi) accepterar inte en enda dag till att sonen kommer hem och är bedrövad och säger att han är ensam och att han inte får vara med de andra barnen i skolan. Det är heller inte ens i närheten av okej att min 6-åring dagligen säger att han inte vill till skolan och att han tycker att det är tråkigt - vilket till stor del beror på just det faktum att han inte blir uppbackad i de situationer och med de uppgifter som han har svårt för!
Halleda - de går i förskolan!! Då ska allting bara vara kul och barnen ska längta efter att det blir måndag så de kan få komma dit igen - eller hur?!
Kärlek!
//Anna
Vi kom undan med blotta förskräckelsen.... Denna gången!
Den vikarierande tandläkaren gjorde provisoriska lagningar och lade bara i en sorts "lim" i tänderna.
Jättebra och smidigt på alla vis och A skötte sig utomordentligt duktigt bra (efter att först ha skrikit hysteriskt i typ en halvtimme innan det var dags för besöket), trots sin rädsla och ängslan.
Men - mamma oroar sig redan igen... För hur kommer A att reagera när han om någon vecka inser att hålen inte alls var lagade "på riktigt"...?
Narkos känns inte alls otroligt, kan jag säga...
Och igår var det dags för det första utvecklingssamtalet på skolan.
Det var en rejält uppskruvad son som febrilt snurrade runt på den kontorsstol han placerats på, samtidigt som han ömsom lekte och slamrade med en penna och ömsom var under bordet - med andra ord, den som hela samtalet handlade om och riktade sig till var inte det minsta mottaglig eller intresserad av att lyssna och ännu mindre ha ögonkontakt (vilket jag inte var ett dugg förvånad över!).
Men samtidigt försökte läraren att liksom släta över A:s alla bekymmer och hon till och med skrattade bort det faktum att A själv både ritat upp och berättade där och då att han inte tycker om och känner sig bekväm i skolan...
Och föga förvånande svarade hon nej på min fråga om huruvida hon talat med BUP ännu (det är nu typ två månader sen första gången vi sade till om det!)...
Så jag överlämnade helt käckt ett papper där jag skrivit ner en del funderingar till henne...
Bland annat tog jag där återigen upp vikten av att A antingen får ha en av den befintliga personalen knuten till sig för stöd och peppning - alternativt får dom helt enkelt sätta in en egen resurs till A.
För jag (vi) accepterar inte en enda dag till att sonen kommer hem och är bedrövad och säger att han är ensam och att han inte får vara med de andra barnen i skolan. Det är heller inte ens i närheten av okej att min 6-åring dagligen säger att han inte vill till skolan och att han tycker att det är tråkigt - vilket till stor del beror på just det faktum att han inte blir uppbackad i de situationer och med de uppgifter som han har svårt för!
Halleda - de går i förskolan!! Då ska allting bara vara kul och barnen ska längta efter att det blir måndag så de kan få komma dit igen - eller hur?!
Kärlek!
//Anna
Kommentarer
Postat av: SmulAnn
Det låter precis som när vi hade utvecklingssamtal angående hur A betedde sig, så gjorde min son med. Han gick t.o.m ifrån och ställde sig i ett annat rum under tiden. Dock har vi inga problem med BUP utan det går bra och jag har ännu så länge bra förtroende för dem.
Trackback
