Vad händer..?!
Vad är det som så plötsligt och utan förvarning gör att han förvandlas från en gó och glad och positiv kille, till den mest ledsna och hysteriska lille unge jag någonsin sett?!
Och varför kan inte ens jag, som hans mamma, varken förutspå eller häva dessa fruktansvärda utbrott?!
Det är så vansinnigt frustrerande och hjärtskärande, att se sitt barn i ett tillstånd dit man själv inte alls kan nå. Det finns ingenting jag kan säga eller göra för att trösta och lugna, mer än att invänta att det värsta börjar ebba ut...
I skrivande stund har jag precis fått A att somna, efter en mycket besvärlig kväll.
Annars har det varit en bra dag igen, A har varit hur duktig som helst och dessutom haft en kompis här hemma i eftermiddag.
Problemen började i samma veva som Bolibompa gick igång på tv:n.. Han började med att helt enkelt vara allmänt rastlös, övertrött och stökig och de stora scenerna tog vid när pappa klockan halvsju klargjorde att A fick gå och lägga sig istället om han tänkte vara på ett sådant humör...
Det finns inte ord att beskriva det utbrott som följde på det - A fullkomligt flög in på sitt rum, gallskrikande, gråtande och hysteriskt vrålande om vartannat och alla försök till samtal var förstås utan framgång.
Men så kom han ut och satte sig hos mig en stund, fortfarande helt förstörd och storgråtande men uppenbarligen närhetstörstande - för att plötsligt sätta av igen i full fart och fullständigt hysteriskt skrikande smälla igen dörren till sitt rum.
Och så höll han fortfarande på att vråla när jag kom in i rummet och hittade honom en stund senare, och då låg han dessutom nästan som i kramp på sängen - liksom bakåtböjd..?! Usch, ja hemskt såg det ut i alla fall - och med ögonen vilt uppspärrade, som alltid vid ett sådant här "anfall"...
Men äntligen lyckades jag åtminstone tränga igenom till honom och efter ytterligare kanske femton minuter, så började han lugna ner sig. Dock hade jag då fått lova att jag skulle lägga honom efter att jag lagt T - och på den vägen blev det...! :-)
För Er som själva lever med denna typen av diagnoser, så känner Ni säkert igen en del av det jag beskriver!? Skriv gärna några rader och berätta, jag är så tacksam för alla delade erfarenheter!
För det finns banne mig inget värre än att känna att man stundtals knappt känner igen sitt eget barn och vad än värre är, att inte ens varken kunna eller få trösta dom! Jag älskar ju min lille prins av hela mitt hjärta och allt jag vill är att han ska må bra och vara lycklig!
Godnattkramar,
Anna.
Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern... :-)
Stackars er. Jag förstår att det måste vara hemskt att inte nå fram till sitt barn. Jag har det ju inte på långa vägar likadant, men jag kan inte heller prata med min tonåring alla dagar. Han kan också skrika, svära, gapa, gå ifrån mig när jag lugnt och försiktigt velat prata om något vikgit med honom. Han tycks ha en sådan fruktansvärd ilska inom sig som gör mig helt förtvivlad. Det är helt olika problematik, det är jag medveten om, jag menar bara att jag TROR jag kan förstå din frustration. Kram
God morgon!
En ny morgon,en härlig morgon..
Jobb,ungar och hela baletten.. ;-))
Jobbar hela nästa vecka,så vår förmiddagsträff får vi allt vänta med,tyvärr!
Många kramar till dig/Pilla
Sänder en stor varm kram och sen ska jag ge min syster din länk...Kram Joa
Hej Anna!
Nu är jag tillbaka, det har varit lite rörigt i
livet.
Usch jag ser att ni har det jobbigt, du måste söka hjälp och se till att din man inser allvaret och hjälper dig. Det sämsta som kan hända är att du inte orkar längre!
Och ja, jag fick min diagnos som vuxen, i sept -07 närmare bestämt. Jag sökte för något annat (som jag inte vill gå in på här) och blev remitterad till affektiva där diagnoserna fastställdes.
Mycket har fått sin förklaring och nu har medicinerna börja göra sitt så livet känns bättre än någonsin.
Min son fyller 15 nu, och med honom är det också bättre än någonsin. (Så förlora inte hoppet, det BLIR garanterat bättre!).
Men barndomen var, ett helvete, rent ut sagt.
Det var aldrig en lugn stund. Jag känner så väl igen dom där raseriutbrotten och det som fungerade bäst var att låta honom vara ifred på sitt rum, även om det gjorde ont i hjärtat, för man vill så gärna kunna trösta sitt barn.
Jag lärde mig också att undvika sådant som andra barn och jag tycker är kul, men som han inte klarar av tex folksamlingar (cirkus, marknader, shopping mm). Alltså ställen med för mycket stimuli (ljud, ljus osv).
Min son fungerade också mycket bättre när han lekte med tjejer, med andra killar blev det oftast uppvisningar i att vara tuff och stark.
Dom första åren hade vi också stora bataljer när vi skulle äta. I stort sett så blev det bråk varje gång.
Tydligen är det så svårt för dom här ungarna att sitta upprätt på en vanlig stol så att dom inte klarar av det. Så sen han var, kanske åtta, har vi ätit middag i soffan, då kan han åla runt som han vill mellan tuggorna.
Han fick även en speciell stol i skolan via hjälpmedelscentralen och en typ av "skrivmaskin", för att skriva förhand är väldigt svårt och nästan otydbart och kräver allt för mycket koncentration.
För sömnen sydde vi ett "bolltäcke" finns också ofta att låna, men det var kö här så vi sydde ett eget. Ett tungt täcke som är fyllt med ganska stora plastbollar, gjorde underverk för hans sömn. Vi tog också bort alla ljud vi kunde, typ tickande klockor, brummande kylar osv eftersom ljud "vanliga" inte hör kan vara otroligt störande för dessa barn.
Mörkläggningsgardiner till sovrummet förbättrade också.
Sen är Melatonin otroligt bra för att reglera sömnrytmen, men det fick han inte för än för ett år sen så jag vet inte hur det fungerar på mindre barn.
Så det finns en hel del tips, men man får strida för dom själv, leta och ringa, för oftast finns ingen som hjälper till och berättar vilken hjälp man kan få.
Nu blev det långt igen. Maila mig gärna i stället så slipper alla andra läsa mitt svammel!
Fråga vad du vill, det jag svarar är ju mina erfarenheter och ideér, det är ju inte säkert att det är garanterat rätt sätt. Men jag delar gärna med mig!
Kramar Ella
välkommen att läsa min blogg..nej du är långt ifrån ensam..men man känner sig så..jag vet..
Prova läs "explosiva barn"..den hjälpte oss mycket med sam..har skrivit om den på min blogg..
hann läsa din oro om kompisar..sam får sina svårigheter inför kompisar åxå men de vet att sam har "sirap i hjärnan" som gör att han tänker sämre ibland och de kan ta det..han har många förstående vänner som vi förklarat lätt för vad det innebär..
lycka till med allt!
kramis mamma zoffe
