All denna oro...
Älskade lille A...
Så hemskt det är att gå och oroa sig för barnen, alltid är det ju något man går och tänker på eller bekymrar sig för!
Och i A:s fall hann vi mer eller mindre bara få adhd-diagnosen, försöka sätta oss själva, närmsta omgivningen och skola in i vad det innebär samt påbörja medicinering, innan det började närma sig skolstart.
Då oroade vi oss för att han plötsligt fick många och våldsamma utbrott och två veckor innan han skulle börja förskolan insattes ytterligare en medicin på honom (hur bra det nu känns - att ge sin 6-åring två så speciella och starka mediciner!?).
Dessutom har vi reagerat på att han sista månaderna dels blivit mycket ängsligare och dessutom har han börjat avskärma sig, vilket känns fruktansvärt jobbigt och hjärtskärande. Till och med när han själv fyllde år och gästerna var våra närmsta släktingar, som han alla är väldigt glad för, så var det som att han tyckte det var för mycket folk och istället stängde han in sig på sitt rum...
Och nu har min duktige kille hunnit gå i skolan två veckor - men han vill inte...
Han är så duktig och tapper som, alla protester och negativa toner till trots, ändå går med till bussen varje morgon och slutligen vinkar glatt adjö till mig och lillasyster! :-)
Men nu har jag tyvärr fått bekräftat en del farhågor...
Det har visat sig att man (trots löften om att dela den STORA klassen i fyra eller fem smågrupper) delat dessa 31 (!) barn i bara två grupper... Och trots vårt flaggande för både skola, specialpedagoger och rektor redan i våras, så har man inte tagit någon som helst hänsyn till A:s osäkerhet och behov av rutiner, struktur och att känna igen sig på olika sätt, utan istället satt A i en grupp med barn som han inte känner alls medans hans två (och typ enda vänner) är i den andra gruppen...!
Tror nog att Ni kan tänka Er hur ont det gör i hela mig bara jag tänker på det!
Dessutom berättade hans fröken häromdagen att min älskade påg står utanför gruppen och iakttar och är inte delaktig i det de andra barnen gör!!! Gissa om jag blev både arg, ledsen och allmänt upprörd!?
Så just nu är min högsta prioritet att se till att Anthony får komma över till den grupp där hans bästisar är. För jag är övertygad om att om han får den tryggheten, så kommer han automatiskt också att lära känna de andra barnen i den gruppen.
Ikväll väntar föräldramöte - och jag är laddad till tänderna!
Gud nåde den som säger något om att min (vår) son särbehandlas!
Detta kände man till på skolan långt innan A och hans klass började och därmed borde man ha sett till att göra rätt från början! Rektorn själv satt med på möte med mig i våras och lovade värsta samarbetet och bedyrade att alla resurser som eventuellt skulle behövas också skulle sättas in. Och att flytta ett barn från en grupp till en annan känns ju inte som att det borde vara så svårt?!
Ha en bra dag!
Kram,
Anna
Alla dagar är betydelsefulla!
Så hemskt det är att gå och oroa sig för barnen, alltid är det ju något man går och tänker på eller bekymrar sig för!
Och i A:s fall hann vi mer eller mindre bara få adhd-diagnosen, försöka sätta oss själva, närmsta omgivningen och skola in i vad det innebär samt påbörja medicinering, innan det började närma sig skolstart.
Då oroade vi oss för att han plötsligt fick många och våldsamma utbrott och två veckor innan han skulle börja förskolan insattes ytterligare en medicin på honom (hur bra det nu känns - att ge sin 6-åring två så speciella och starka mediciner!?).
Dessutom har vi reagerat på att han sista månaderna dels blivit mycket ängsligare och dessutom har han börjat avskärma sig, vilket känns fruktansvärt jobbigt och hjärtskärande. Till och med när han själv fyllde år och gästerna var våra närmsta släktingar, som han alla är väldigt glad för, så var det som att han tyckte det var för mycket folk och istället stängde han in sig på sitt rum...
Och nu har min duktige kille hunnit gå i skolan två veckor - men han vill inte...
Han är så duktig och tapper som, alla protester och negativa toner till trots, ändå går med till bussen varje morgon och slutligen vinkar glatt adjö till mig och lillasyster! :-)
Men nu har jag tyvärr fått bekräftat en del farhågor...
Det har visat sig att man (trots löften om att dela den STORA klassen i fyra eller fem smågrupper) delat dessa 31 (!) barn i bara två grupper... Och trots vårt flaggande för både skola, specialpedagoger och rektor redan i våras, så har man inte tagit någon som helst hänsyn till A:s osäkerhet och behov av rutiner, struktur och att känna igen sig på olika sätt, utan istället satt A i en grupp med barn som han inte känner alls medans hans två (och typ enda vänner) är i den andra gruppen...!
Tror nog att Ni kan tänka Er hur ont det gör i hela mig bara jag tänker på det!
Dessutom berättade hans fröken häromdagen att min älskade påg står utanför gruppen och iakttar och är inte delaktig i det de andra barnen gör!!! Gissa om jag blev både arg, ledsen och allmänt upprörd!?
Så just nu är min högsta prioritet att se till att Anthony får komma över till den grupp där hans bästisar är. För jag är övertygad om att om han får den tryggheten, så kommer han automatiskt också att lära känna de andra barnen i den gruppen.
Ikväll väntar föräldramöte - och jag är laddad till tänderna!
Gud nåde den som säger något om att min (vår) son särbehandlas!
Detta kände man till på skolan långt innan A och hans klass började och därmed borde man ha sett till att göra rätt från början! Rektorn själv satt med på möte med mig i våras och lovade värsta samarbetet och bedyrade att alla resurser som eventuellt skulle behövas också skulle sättas in. Och att flytta ett barn från en grupp till en annan känns ju inte som att det borde vara så svårt?!
Ha en bra dag!
Kram,
Anna
Alla dagar är betydelsefulla!
Kommentarer
Postat av: Pilla
Vad jobbigt för er med all denna oro!
Lilla gubben..
Många nattis kramar till er!
Pilla
Trackback
