???
Känner mig inte mycket klokare och ej heller särskilt mycket bättre till mods efter gårdagens besök hos BUP...
För tyvärr visade det sig att det "bara" var läkaren på plats igår och eftersom hon dessvärre inte är helt lätt att förstå (och själv har hon tydliga problem med att förstå oss!), så blir det lite svårt att ha en ordenlig diskussion. De gånger sköterskan varit med så hjälper hon ju liksom till att förtydliga och tolka.. :-)
Men men... Det första jag tog upp var förstås frågan om Risperdal..! Och läkaren hade själv sett detta inslag och förstod vår reaktion. Dock lyckades hon faktiskt lugna oss en del, då hon utan omsvep erkände att hon själv känner till att många läkare skriver ut denna medicin för lättvindigt, i för höga doser och under allt för lång behandlingsperiod, vilket då kan leda till den sorgliga raden av biverkningar som nämndes i programmet. Men i Anthony´s fall var dosen väldigt låg och (ännu ett bevis på hur svårt vi har att förstå varandra - vet inte från vilket land hon kommer, men svenskan är inte den bästa :-) ! ) han skulle "bara" ha denna medicinen under maximalt tre månader. Och när hon hörde att vi avbrutit behandlingen förra veckan samt att vi inte sett någon - varken positiv eller negativ - effekt av den, så såg hon ingen anledning att fortsätta med det ändå.
Tyvärr visade det sig att A gått ner ytterligare 6 hg sedan han sist var där och även om blodtrycket låg bra, så var hans vilopuls åter på 120..
Jag ifrågasatte därefter vad som hänt (kan tyvärr bara hålla med Dig där "SmulAnn" - vi blev också utlovade en massa möten, både individuellt och i grupp när vi fick diagnosen i våras, men det har dessvärre lyst med sin frånvaro!) med det stöd vi blivit lovade och fick förstås någon lam ursäkt om att det varit semestrar och dylikt och att man "snart" skulle börja ta tag i det... Men då hon såg min förtvivlan, frustration och mina tårar så blev jag (vi) åtminstone lovade en tid hos kuratorn hos dom - och det är ju på tiden, kan man kanske säga..!? Blir så ledsen när jag tänker på att om de brukat allvar med att stödja på alla sätt och vis ifrån början, så hade vi kanske inte alla kollektivt behövt må SÅ dåligt som vi gör idag.
Så efter ett besök som tyvärr inte gav mig lika mycket som jag hade hoppats på, så blev jag åtminstone lovad att sköterskan skulle ringa upp mig idag och då tänker jag återigen ta upp frågan om mer stöd och support för oss alla!
Och här sitter jag nu - aningen irriterad över det telefonkösamhälle vi lever i!?
Jag har denna dag inte gjort någonting annat än just suttit i telefonköer och tryckt ett och fyrkant och f-n och hans gamla moster, och ändå har jag inte lyckats komma fram till någon enda av alla dom jag sökt! Grrr...
Mitt huvud är dessutom nu så fyllt av skit (det vill säga var...) till följd av bihåleinflammationen att det fungerar bra mycket trögare än vanligt och då kan man ju bli lite lätt upprörd när det stundtals inte ens går att komma fram till sjukvården..!
Så i nuläget sitter jag här och glor på telefonen och väntar på att den ska ringa - för när jag äntligen kom fram till de (3) olika ställena, så fick jag ju "..knappa in mitt telefonnummer, inklusive riktnummer - avsluta med fyrkant"...
På återhörande...! :-)
Kramis,
Anna
Hej Anna!
Jag har läst din blogg och känner igen mig mycket väl, både dina tankar om din son och din man.
Jag har själv i stort sett ensam tagit hand om min son som diagnostiserats som sjuåring med Adhd och sen som åttaåring även som bipolär.
Nu fyller min son snart femton år, han medicinerar med Concerta och Trileptal (för det bipolära). Han har många kompisar, skolan funkar ok och han är underbart glad, trevlig, artig och intelligent! Resan hit har varit lång och krokig, många gånger har jag tänkt att jag inte orkar längre, att jag var en värdelös mamma och att det aldrig skulle bli någon ordning på min son. Tvivlen har gnagt i mig och jag har gråtit många tårar över min underbara älsklingskille.
Fram till tonnåren var han en rätt ensam kille som mest satt framför datorn, sen vände det. Vi har vänner till oss som har barn och dom pratade vi med och förklarade varför sonen var som han var och där har han kunnat se och lära hur andra "vanliga" barn beter sig. Han bytte också i andra klass till en specialskola med bara sex elever.
Jag har gett upp tankar på att skolan ska gå normalt för honom och är glad så länge han hjälpligt hänger med och uppför sig. När han pryat har han fått väldigt mycket beröm så jag tror att det löser sig med arbete för honom längre fram, skolan är inte rätt för alla, det är bara att konstatera.
Du får gärna skriva till mig om du har några frågor eller funderingar så ska jag svara så gott jag kan. Men försök att få lite avlastning, du måste verkligen tala om för din man att du MÅSTE få hans hjälp! Man orkar inte hur mycket som helst!
Sen så måste jag säga att utan Concerta hade det helt säkert gått åt "helvete". Jag tackar gud för den medicinen.
Men håll koll på att han får rätt dos, man räknar med ca 1 mg/kilo. Min kille som nu väger nästan 70 kilo äter 54+18=72 mg och för länge åt han för låg dos så verkan blev för svag.
Som min man så klokt sa "Vi kan åka iväg och slippa kaoset ett tag, han måste leva med det dygnet runt!"
Ursäkta om jag svamlar lite, klockan är över 01, jag är trött men har såå mycket att säga i det här ämnet!
Må gott, det blir bättre, jag lovar!
Och du gör helt rätt som strider för er sak, utan strid händer inget i dagens vård!
Kram Ella
Synd om du inte tyckte att mötet var givande. Frustrerande när man inte riktigt förstår varann. Jag hoppas nu att ni kommer att få den utlovade hjälpen och stöttningen, kuratorskontakt brukar vara bra, denna kan påvisa vilken hjälp ni kan få. Vi träffade en kurator i våras och det var bra att få veta vilken hjälp som finns men sen ska ju hjälpen genomföras också...Inte bara snackas om. Tack för dina kommentarer hos mig.
Jag har varit på mötet på skolan och det gick bra. Läraren säger att sonen accepterat den nya resursen och det verkar funka! Hon säger också att hon tycker att han utvecklats på sistone, tar mer ögonkontakt och det går bättre att tala honom tillrätta!!! Jippi!!!
Hans resurs i klassen kommer att fortsätta och rektorerna kommer inte att förändra något framöver. I början av oktober ska lärarna på en föreläsning om pedagogik för AS och ADHD-barn av Lotta Abrahamsson. Hoppas de lär sig MYCKET.
Jag frågade rakt ut igår om de hade tillräckligt med kunskap för att ta hand om min son och det tyckte de tydligen och så skulle de ju gå på hennes föreläsning.
Skickar stärkande kramar!!!
Hej, såg att du skrev om BUP.
Kolla gärna in och läs det sista inlägget på min blogg och säg vad du tycker om sidan eller bidra med lite expertkommentarer om BUP :)
Kram P
