Hjälp...!?
Och mitt självförakt och dåliga samvete är större och värre än någonsin förr!
Varför blir det så här?! Jag, som är vuxen och absolut ska veta bättre, sjunker ner på en nivå som banne mig är lägre än ett spädbarns... När A har bråkat, stökat, skrikit och strulat länge nog och ingenting jag gör eller säger hjälper, så blir jag slutligen så frustrerad och irriterad att även jag börjar skrika och bära mig allmänt illa åt...
Visst, det leder till att vi mot alla odds blir påklädda och klara och hinner till bussen i tid - men till vilket pris??!
Jag älskar min lille påg mer än något annat på denna jord och jag vill ingenting annat än att han ska må bra och bara njuta av livet!!! Så varför, varför, varför, blir det då så här...?
Jag skäms något förfärligt och tycker inte alls om mig själv, det kan jag lova...
Jag är SÅ trött och så ledsen nu och jag undrar om det är en gigantisk depression jag hamnat i eller är det något annat som felar mig..?!
Oavsett, så har jag vidtagit åtgärder och ska iväg och prata med folk som förhoppningsvis förstår och kan hjälpa mig reda ut begreppen.
Hur allting slutade imorse? Jodå, min tappre lille kille hade både glömt och förlåtit långt innan vi kom ner till bussen och var gó och glad och pussades hejdå :-). Det var betydligt sämre ställt med hans samvetstyngda mamma, som ännu en gång var tacksam över att solglasögonen dolde tårarna...
Kramar,
Anna
Något som inte minst jag själv behöver tänka på och upprepa för mig själv en sådan här dag;
Ibland gör vi fel, men vi är aldrig fel...!
Åh vad fint: " I bland gör vi fel men vi är aldrig fel" Det där ska jag komma ihåg!
Jag hoppas verkligen du får någon att prata med gumman, jag vet precis hur du måste må!
Skickar dig en stor varm kram!
Och jo jag kikar på katter hela tiden och ser den ena fina efter den andra..men jag vågar inte riktigt än..ler
Kram!
Usch jag vet hur det känns att sjunka så lågt som mamma och människa. Allt för väl. Jag gör det väl en sisådär två-tre gånger i veckn, minst. Det enda jag vet är att det hjälper ingen att gräva ner sig, utan jag försöker alltid tänka att "okej, jag misslyckades denna gången, men nästa gång så klarar jag det lite bättre". Nästa gång är tålamodet lite större. Och jag tror det är det, faktiskt, men man är ju bara människa. Och varför jämför man alltid sig med någon man anser är lite bättre än man själv är? Kanske ska man göra tvärtom? Kram
Hej. Jag förstår att du har dåligt samvete men du måste komma ihåg att det är ok att bli arg. Du är inte mer än människa oavsett att ditt barn råkar ha adhd. Du kan inte orka med allt bara för det. Som du själv skrev så märktes det ju knappt vid bussen sen. Han var lika glad ändå. kram anna
Hej! Det är märkligt hur barnen glömmer bort konflikterna man har så snabbt. Fast det är skönt att de kan släppa det så snabbt och samtidigt lite irriteradande för man kan ju själv inte släppa det. Cissi
