Stilla gråt..
och sover nu sött.
I samma stund brister mamman ut i förtvivlad men av kudden dämpad gråt.
Ännu en gång slår samvetet henne på käften -
men denna gången har vården i allmänhet och läkaren på BUP i synnerhet
en stor del av ansvaret...
För mamman ifrågasatte medicin nummer två direkt
men försäkrades om att en så låg dos inte var varken farlig eller skadlig utan
enbart till "hjälp"...
Och nu sitter hon här, med tårarna i ögonen, och undrar vem f-n hon kan lita på..?!
Än en gång känner hon sig ganska kass som mamma (för man kan ju alltid göra mer, fråga mer, skrika högre..),
men samtidigt så vet hon längst in att allt hon gjort och gör, är alltid för barnens bästa - vad nu det är..?!
Och hur värdelös hon än må känna sig stundtals, så vet både hon och dom, att hon älskar dom mest av allt här i världen och det finns inget hon inte skulle göra för sina små mirakel.
snälla du! Anklaga inte dig själv. Hur ska du veta vad som är bäst att göra vid denna diagnos? Vi har alla lärt oss att läkare ska vi lita på, de vet bäst. Men visst borde vi kanske ibland ifrågasätta mer? Men jag tror det är jättesvårt, för man kan ju ingenting om medicin och läkekonst. Vet att allt du gör, gör du med det allra bästa för ögonen och med bara kärlek i hjärtat. Lita på din egen känsla, den är rätt. Kram
Du undrade över min tös, hur gammal hon är, och hon är 4 och ett bokstavsbarn i ordets rätta bemärkelse. Hon har fått en utredning, och dom håller nu på och sätter in resurser, för Adhd, som vi ska försöka fixa till så bra som möjligt!/ Dina barn har en alldeles ypperlig mor, tycker jag, och känslan av otillräcklighet, finns ju där, hos alla, tror jag! men det är samtidigt en bra känsla, eftersom den får oss att försöka ännu mer hela tiden.
Upp med hakan mamman! Du ska lita på ditt hjärta. Jag tycker du gör det rätta för dina barn och du får inte tro att du gör dem orätt.Du söker självklart svar överallt- det gör man i det här läget. Har du någon att prata med, ordentligt? Någon som har barn som fått diagnos? Kramar Joa
