8 år sen... 010218...
Det kanske till och med blir långtråkigt för vissa att läsa - men Ni är ju inte tvungna! :-)
Däremot är det något som jag måste och behöver få ur mig, eftersom jag varje år denna dag, går igenom traumat igen...
Dock - minns att jag har en positiv inställning till livet och är oerhört tacksam över att vara här och nu!
...Då är dagen här...
Den dagen som varje år får mig att minnas och våndas, men som även får mig att känna ödmjukhet och tacksamhet för livet!
Dock är det först och främst de obehagliga och negativa minnena som uppenbarar sig...
Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att allting denna dag var kaos, panik, akut och kritiskt -
och inte förrän långt senare insåg jag (vi) hur nära döden jag varit och vilken änglavakt jag haft som fick en ny chans till livet.
Hursomhelst - söndagen den 18 februari 2001...
Det var en fantastiskt vacker dag - strålande solsken, flera plusgrader och torra fina vägbanor. Och därför bestämdes det att jag skulle ut och åka motorcykel med "M" - något vi pratat om flera gånger, eftersom jag åkt mycket mc i mitt liv och han hade sin hoj påställd året runt...
Att han var en ung och nonchalant pojkvasker, som uppenbarligen trodde att fort- och bakhjulskörning impade på en, var ingenting jag i dåläget kände till - men som jag däremot skulle bli plågsamt medveten om...
Lyckligt ovetande om vad ödet hade i beredskap åt mig, tog jag fram skinnställ och hjälm och strax efter lunchtid kom "esset" för att hämta mig...
Det sista jag sade till honom innan jag hoppade på hojjen, var att han skulle ta det lugnt eftersom jag aldrig åkt med honom förut och det lovade han dyrt och heligt att göra... Jo, tjenare...
Jag hann knappt sätta mig tillrätta bakom honom, innan hans gaskåta högernäve drog upp hojjen på bakhjulet...
Fylld av onda aningar och en stor klump i magen gjorde jag det enda jag kunde göra i mitt utsatta läge - försökte klamra mig fast, samtidigt som en mängd tankar av allehanda och märkliga slag for genom skallen på mig.
Vid första rödljuset (vi hann bara passera två på vår "resa"..) pratade vi med en annan mc-åkare, som även han uppmanade M att ta det lugnt med högerhanden. Och än en gång intygade stolpskottet att han skulle det, men i samma stund som ljuset slog om till grönt drog han åter upp mc:n på bakhjulet och när vi väl tog mark med båda hjulen igen fortsatte han att dra gasen maximalt i botten och i det läget visste och kände jag med varje fiber i kroppen att det inte skulle sluta lyckligt...
Och med en hastighet på närmre 300 km/h (på en 50-väg..) tog vår tripp slut lika hastigt som den börjat och ca två kilometer från min bostad, kraschade vi rakt in i en stor stadsjeep, som inte haft en chans att se oss i backspegeln - och därmed tog mitt gamla liv, som jag kände och levde det, slut...
Sekunderna före smällen kunde jag känna hur mc:n slirade och liksom inte hade fäste längre, till följd av den häftiga inbromsning som M gjorde - men som inte hann dämpa farten nämnvärt.
Jag minns hur jag pressade fram huvudet mot den kraftiga vinden (som det blir i sådana hastigheter!) över ena axeln på honom och hur jag då kunde se jeepen bara någon meter framför oss...
Och hur jag helt lugt satte mig tillrätta bakom honom igen, fullt införstådd med att det strax skulle smälla och plågsamt medveten om att det var det enda jag kunde göra - försöka klamra mig fast, trots att jag insåg att det skulle vara till föga hjälp...
Märkligt så mycket man hinner tänka, känna och uppmärksamma under bara någon bråkdels sekund -
allt blir med ens så tydligt, självklart och LEVANDE...
Sen är allt svart...
Det fruktansvärda våld min kropp utsattes för är höljt i glömska...
Däremot kommer jag för alltid att minnas mitt möte med den andra sidan - min "nära-döden-upplevelse"...
Hur jag såg allting ovanifrån - olycksplatsen, människor som skyndade till hjälp, bilar som stannat i båda körriktningar...
Ute i väggrenen kunde jag se de sorgliga resterna av det som för bara ett ögonblick sedan varit en motorcykel, numera bara plåtpartiklar, och bland detta låg även M.
Och mitt i den tvåfiliga körbanan låg jag orörlig, på mage, och allting var alldeles tyst och fridfullt och inte ett ljud hördes...
Jag minns hur jag tänkte att det ju inte var så farligt att dö men att jag tyckte förfärligt synd om mina familjemedlemmar...
Efteråt har jag fått höra från bland annat ambulansförare som var på plats den dagen, att ingen trodde jag överlevt.
Ögonvittnen hade sett hur jag flög som en projektil av hojjen, upp på taket på jeepen och därefter flög med huvudet först rakt ner i asfalten.. Inte särskilt konstigt då, att det gick proppar på synnerven eller att smärtorna från rygg och nacke / huvud stundtals nästan lamslår mig numera.
Resten av den eländiga dagen är ett enda drogfyllt töcken av intensiva smärtor, chock, dödsångest och rädsla.
Allt var så otroligt overkligt och jag var helt enkelt "inte med" - under en lång tid därefter..
Jag var paralyserad av dödsångest och livrädd för att somna och aldrig vakna mer.
Jag var arg över min synförlust, för att inte tala om hur det kändes när jag efter flera veckor fick veta att synbortfallet skulle bestå - att jag var "blind".. (ett ord jag fortfarande inte själv använder - synskadad både känns och passar bättre, jag har ju trots allt lärt mig att fixa det mesta med hjälp av den lilla, lilla synrest som finns kvar på vänsterögat!). Och jag tvingades inse att jag fick kyssa mitt gamla liv farväl. Adjöss till självständighet, körkort, bil, arbete - you name it... Allt medan skitstöveln som skickade mig rakt in i detta mörker levde vidare sitt liv, som om inget någonsin hänt och uppenbarligen utan något som helst samvete eftersom han aldrig någonsin under dessa åtta år haft den goda smaken att ens skicka ett kort..!?
Så man skulle kortfattat kunna säga såhär: ja, jag är fortfarande heligt förbannad på M och det han ställde till med för mig! Jag är ursinning på hans nonchalans och brist på empati och det faktum att han aldrig hört av sig..
MEN - jag är också så otroligt tacksam för den ängel som vakade över mig den där dagen och för det liv jag nu fått istället! För på många sätt så är jag övertygad om att mitt liv numera är mycket rikare än förut (trots alla smärtor och det jag faktiskt förlorade). Om än den hårda vägen, så fick jag lära mig vad som är viktigt och värdefullt här i livet och det är också därför jag numera är en flitig förespråkare av "Carpe Diem"!
Så gör just det - fånga dagen, lev i nuet och njut av varje ögonblick så långt det bara går!
Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så vill jag känna att jag levt mitt liv! Att jag hunnit prova på och gjort saker som jag drömt om och inte känna någon ånger över sådant jag velat göra men inte vågat eller kunnat eller "hunnit"...
"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet.
De flesta människor existerar bara..." (Oscar Wilde)
K Ä R L E K !
//Anna
"Ingen vet om döden ej är det bästa som kan hända människan.
Ändå fruktar människorna den, som om de visste att den var det värsta av allt ont..." (Platon)
Stora stora tårar rullar nedför mina kinder när jag läser Anna....
Och jag blir så arg på den där M!
STOR stor kram J O A
Hej rara du!
Det här med årsdagar är så otroligt jobbigt, man liksom lever om, just den dagen igen. Jag hade ju "min" tredje årsdag 25 januari ang detta med änglar och barn. Fruktansvärt jobbigt att vara tillbaka i det igen. Men det gick.
Vilket pucko han är! Att inte ens visa att han bryr sig om hur det gått med dig.
Kan han må så bra i dagsläget?
Du har kommit så långt och har skapat dig ett rikt liv efter olyckan- du är en riktig kämpe!
Jag tänker på dig!
Kram/C
Ja 8 år har gått. Otroligt vad tiden går. Jag minns också den dagen, fast flera timmar efter det hade hänt. En läkare ringde mig, för du hade inte velat att de skulle ringa mor och far. varför minns jag inte. Jag vet att vi körde ner till dig, och att vi blev oerhört förvånade över att du var så välbehållen. Åtminstone det som syntes, vi tänkte nog bara på lyckan att du levde och kunde prata och röra dig. Jag skänkte inte en tanke till din psykiska hälsa i det läget, det kan jag erkänna. jag minns att du sa att du såg suddigt med ena ögat. Att ditt ena finger (toppen) var bruten. Men att du på det stora hela såg fantastiskt frisk och hel ut! Ingen kan föreställa sig vad ett olycksoffer går igenom, nånsin. Bara du vet, och tvingas leva med det. Kan bara hoppas det bleknar med åren. Kram
En STOR kram till dig,Anna!
Pilla
Usch det var stark läsning. Men också fin såklart. Du skriver bra och gripande! Rent spontant så vill man bara leta upp den där M och skaka om denne rejält... men det skulle ju inte ändra något. För mig är det sjukligt hur man inte kan bemöda sig med minsta ursäkt för all smärta som du dragit på dig på grund av olyckan.
Tycker verklign att du ska skriva en bok om det du varit med om. Är övertygad om att den skulle bli utgiven! Gärna i romanform ;)
Kram / Towe
Hej Anna! Det var verkligen en fasansfull resa! Vilket djävla dåre den där M är! Att köra som ett svin och utsätta dig för dödsfara! Att inte ens höra av sig och fråga hur du mår... eller säga Förlåt!
Du är väldigt duktig på att skriva. Jag är övertygad om att den "blinda hönan kommer att hitta sitt korn en dag"!
Stor KRAM till dig!
Otroligt bra skrivet, förstår dig vad det gäller osynliga handikapp. Jag mår psykiskt dåligt och ett av barnen har en npf-diagnos och det som inte syns finns inte tycker folk.
Jag har en fundering, om du redan innan första trafikljuset såg vad han gick för och du var rädd VARFÖR klev du inte av vid trafikljuset?
