BUP-besök..
ÄNTLIGEN...
Jag har de senaste två månaderna jagat våra kontakter på BUP med blåslampa, utan framgång.
Det är dessutom tyvärr så, att vi hamnat "mellan stolarna".
För samtidigt som A fick sin diagnos i mars förra året, så skulle alla läkarkontakter och -besök flyttas från Landskrona till Lund - men våra pedagoger och det så kallade allmänna och praktiska stödet skulle vara kvar i Landskrona...
Men det utlovades täta uppföljningar, informationsmöten, stödgrupper och utbildning angående NPF - men än idag, snart ett år senare, så har vi fortfarande inte varit på något sådant, trots alla mina påtryckningar!?
Tack och lov för den kvinna jag nu träffade på BUP i fredags!
Hon har varit med oss under hela utredningen och känner oss alla väl. Hon hade full förståelse för min frustration och blev själv både frustrerad och skamsen över de brister som är och varit, och vi hade ett mycket bra och givande samtal.
Och hon lovade att omgående ta tag i och hjälpa mig/oss med ett flertal saker (trots att det egentligen inte är hennes ansvarsområde).
Till att börja med så skulle även hon kontakta och jaga på sköterska och läkare i Lund, hon blev mäkta förvånad och förfärad när hon hörde att A inte träffat läkare sedan oktober, trots viktnedgång och sämre svar på medicinen samt upprepade samtal och efterfrågningar från mig...!
Sedan skulle hon prata med de pedagoger hon arbetar med och be dom åka till A:s skola och observera (något som också borde varit gjort för länge sen kan jag tycka..?), för att i förlängningen förhoppningsvis få hans lärare att förstå bättre och bemöta honom rätt.
Vidare skulle hon även kontakta habiliteringen (som jag själv kontaktade i höstas), för att ta reda på vad en remiss till dom måste innehålla - för som hon sa; "Alla hjälpmedel som kan hjälpa er och A ska Ni naturligtvis ha tillgång till"!
Och slutligen fick jag dessutom ett par jättebra broschyrer angående ADHD som vi inte fått tidigare (jodå, vi har fått en hel del informationsmaterial innan, men inte just dessa).
Bland annat fick jag en helt suverän"serietidning" som heter "Peter & ADHD" - verkligen jättefin! :-) Och spontant kände jag att den tidningen skulle ALLA behöva läsa; syskon, föräldrar, klasskamrater, lärare, mostrar och fastrar - ja, alla!
För den berättar så tydligt och levande i både ord och bild, hur det är att leva med ADHD.
Jag tänker definitivt ta den med till skolan och dels kräva att lärarna läser den, men även be dom att läsa den för hela klassen.
Ja, som Ni förstår så kände jag mig både lättad och positiv efter vårt möte - hoppas nu bara att hon uppfyller alla löftena! :-)
Men jag kan inte låta bli att irritera mig över att det ska vara så svårt och energikrävande att få det stöd och den hjälp man behöver när man har barn med NPF.
För det krävs en hel massa av till exempel energi och tålamod för att klara vardagen med dessa barn (detsamma gäller förstås ungdomar och vuxna) - och då borde man ju i rimlighetens namn inte behöva lägga så mycket tid och kraft på att jaga personalen inom BUP, utan få all hjälp "per automatik" så att man själv som anhörig kan fokusera på det som är viktigast - barnet!!!
Kramar,
Anna
Här några bilder på godingarna från gårdagens kalas... :-)
"Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara
och uppnår det omöjliga..."
Jag har de senaste två månaderna jagat våra kontakter på BUP med blåslampa, utan framgång.
Det är dessutom tyvärr så, att vi hamnat "mellan stolarna".
För samtidigt som A fick sin diagnos i mars förra året, så skulle alla läkarkontakter och -besök flyttas från Landskrona till Lund - men våra pedagoger och det så kallade allmänna och praktiska stödet skulle vara kvar i Landskrona...
Men det utlovades täta uppföljningar, informationsmöten, stödgrupper och utbildning angående NPF - men än idag, snart ett år senare, så har vi fortfarande inte varit på något sådant, trots alla mina påtryckningar!?
Tack och lov för den kvinna jag nu träffade på BUP i fredags!
Hon har varit med oss under hela utredningen och känner oss alla väl. Hon hade full förståelse för min frustration och blev själv både frustrerad och skamsen över de brister som är och varit, och vi hade ett mycket bra och givande samtal.
Och hon lovade att omgående ta tag i och hjälpa mig/oss med ett flertal saker (trots att det egentligen inte är hennes ansvarsområde).
Till att börja med så skulle även hon kontakta och jaga på sköterska och läkare i Lund, hon blev mäkta förvånad och förfärad när hon hörde att A inte träffat läkare sedan oktober, trots viktnedgång och sämre svar på medicinen samt upprepade samtal och efterfrågningar från mig...!
Sedan skulle hon prata med de pedagoger hon arbetar med och be dom åka till A:s skola och observera (något som också borde varit gjort för länge sen kan jag tycka..?), för att i förlängningen förhoppningsvis få hans lärare att förstå bättre och bemöta honom rätt.
Vidare skulle hon även kontakta habiliteringen (som jag själv kontaktade i höstas), för att ta reda på vad en remiss till dom måste innehålla - för som hon sa; "Alla hjälpmedel som kan hjälpa er och A ska Ni naturligtvis ha tillgång till"!
Och slutligen fick jag dessutom ett par jättebra broschyrer angående ADHD som vi inte fått tidigare (jodå, vi har fått en hel del informationsmaterial innan, men inte just dessa).
Bland annat fick jag en helt suverän"serietidning" som heter "Peter & ADHD" - verkligen jättefin! :-) Och spontant kände jag att den tidningen skulle ALLA behöva läsa; syskon, föräldrar, klasskamrater, lärare, mostrar och fastrar - ja, alla!
För den berättar så tydligt och levande i både ord och bild, hur det är att leva med ADHD.
Jag tänker definitivt ta den med till skolan och dels kräva att lärarna läser den, men även be dom att läsa den för hela klassen.
Ja, som Ni förstår så kände jag mig både lättad och positiv efter vårt möte - hoppas nu bara att hon uppfyller alla löftena! :-)
Men jag kan inte låta bli att irritera mig över att det ska vara så svårt och energikrävande att få det stöd och den hjälp man behöver när man har barn med NPF.
För det krävs en hel massa av till exempel energi och tålamod för att klara vardagen med dessa barn (detsamma gäller förstås ungdomar och vuxna) - och då borde man ju i rimlighetens namn inte behöva lägga så mycket tid och kraft på att jaga personalen inom BUP, utan få all hjälp "per automatik" så att man själv som anhörig kan fokusera på det som är viktigast - barnet!!!
Kramar,
Anna
Här några bilder på godingarna från gårdagens kalas... :-)
"Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara
och uppnår det omöjliga..."
Kommentarer
Postat av: SmulAnn
Jag hoppas nu att ni får den hjälp ni behöver och har rätt till! Att det ska vara så svårt, men det är kanske diverse olyckliga omständigheter...Min son fick ju diagnos i maj i fjol och under hösten drog det igång med besök på BUP och före jul kom en person och kollade sonen i skolan sen tog det fart med läkarbesök och medicinering som han nu svarar bra på. Jag går ett så kallat "startpaket" för föräldrar men eftersom jag redan tagit reda på så mycket via nätet, fått råd av andra bloggare m.m. så har jag redan hört det mesta, men alltid fastnar något nytt.
När du landat efter flytt och allt får vi ta tag i den så kallade bloggträffen!
P.S Kommer att flytta själv framöver D.S
Trackback
