Jag lever! :-)
Tack - ALLA - för stöd, kärlek och uppmuntrande ord!
Och visst, jag har väl kämpat - men att jag klarat mig så bra genom allt är tack vare min envishet och all kärlek och stöd som jag haft och har i familj och vänner.
Och till min kära syster (apropå vad Du skrev i Din kommentar till föregående inlägg) - jag förstår att Ni var lättade över att jag var så "hel" när Ni besökte mig på intensiven! Men problemet med mina skador var ju just det - att de inte syntes, att de främst satt invärtes, vilket gjorde att inte ens läkarna insåg vidden av skadorna förrän två veckor senare.
Inte ens ett dygn efter olyckan, då jag i samband med ett migränliknande anfall förlorade större delen av synen även på vänster öga, vidtogs några större åtgärder för att hjälpa mig...
Angående min mentala hälsa så är det inte mycket jag minns alls från de första dygnen, mer än dimma, förvirrade tankar och en våldsam dödsångest, och det tog tid även innan jag själv förstod allvaret i mina skador.
Och det var den dagen min underbara ögonläkare hade insett vad det var för typ av skador jag hade och skickade mig till neurologen för undersökning... Efter en MR tvingade dom mig att lägga mig ner på en sjuksäng och förklarade att jag skulle bli inlagd hos dom.
Jag försökte resa mig upp samtidigt som jag protesterade och berättade att min syster faktiskt var på väg för att hämta mig - då yttrades de ord jag för alltid kommer att minnas;
- "Du åker ingenstans. Du ska vara väldigt glad för att Du "bara" miste synen - sannolikheten att Du skulle blivit förlamad eller till och med dött är betydligt större. Du hade en skyddsängel som vakade över Dig..."
Det var efter detta som jag själv insåg vidden av allt och vilken otrolig tur jag hade som fortfarande var i livet! Och med det i bakhuvudet började jag omvärdera allt och sätta upp rimliga mål för mig själv för att ta mig tillbaka.
Och som Ni vet vid detta laget, så har det gått riktigt bra - och även om framför allt smärtorna stundtals knäcker mig, så har jag ett underbart och rikt liv på många sätt och lever numera mitt liv fullt ut och njuter så mycket som möjligt!
Livet är verkligen en gåva! Och jag är ett levande bevis på att (skydds-)änglar finns! :-)
Ha en underbar dag!
Carpe Diem!
Kram,
Anna
Och visst, jag har väl kämpat - men att jag klarat mig så bra genom allt är tack vare min envishet och all kärlek och stöd som jag haft och har i familj och vänner.
Och till min kära syster (apropå vad Du skrev i Din kommentar till föregående inlägg) - jag förstår att Ni var lättade över att jag var så "hel" när Ni besökte mig på intensiven! Men problemet med mina skador var ju just det - att de inte syntes, att de främst satt invärtes, vilket gjorde att inte ens läkarna insåg vidden av skadorna förrän två veckor senare.
Inte ens ett dygn efter olyckan, då jag i samband med ett migränliknande anfall förlorade större delen av synen även på vänster öga, vidtogs några större åtgärder för att hjälpa mig...
Angående min mentala hälsa så är det inte mycket jag minns alls från de första dygnen, mer än dimma, förvirrade tankar och en våldsam dödsångest, och det tog tid även innan jag själv förstod allvaret i mina skador.
Och det var den dagen min underbara ögonläkare hade insett vad det var för typ av skador jag hade och skickade mig till neurologen för undersökning... Efter en MR tvingade dom mig att lägga mig ner på en sjuksäng och förklarade att jag skulle bli inlagd hos dom.
Jag försökte resa mig upp samtidigt som jag protesterade och berättade att min syster faktiskt var på väg för att hämta mig - då yttrades de ord jag för alltid kommer att minnas;
- "Du åker ingenstans. Du ska vara väldigt glad för att Du "bara" miste synen - sannolikheten att Du skulle blivit förlamad eller till och med dött är betydligt större. Du hade en skyddsängel som vakade över Dig..."
Det var efter detta som jag själv insåg vidden av allt och vilken otrolig tur jag hade som fortfarande var i livet! Och med det i bakhuvudet började jag omvärdera allt och sätta upp rimliga mål för mig själv för att ta mig tillbaka.
Och som Ni vet vid detta laget, så har det gått riktigt bra - och även om framför allt smärtorna stundtals knäcker mig, så har jag ett underbart och rikt liv på många sätt och lever numera mitt liv fullt ut och njuter så mycket som möjligt!
Livet är verkligen en gåva! Och jag är ett levande bevis på att (skydds-)änglar finns! :-)
Ha en underbar dag!
Carpe Diem!
Kram,
Anna
Kommentarer
Trackback
