ADHD:ns tråkiga baksida..
Det är alltid samma K A O S !
Varje morgon - varje kväll, dag ut och dag in...
Och det är så fruktansvärt energikrävande, frustrerande - och ledsamt!
Min älskade, besvärlige, charmige och stökige, många gånger SÅ förståndige, men ack så krävande, hyperaktive son sätter ribban i samma stund som han slår upp de blå och sin vana troget börjar skrika och gorma (om precis vad som helst) - inifrån min säng, såklart... Och sen är det igång - gap, skrik, gråt, hugg och slag och allehanda svordomar duggar tätt...
Och kvällarna är tyvärr inte mycket bättre... Anthony (och även Thess för den delen) är alltid trött tidigt på eftermiddagen / kvällen, vilket dock visar sig i ännu mera hyperaktivitet och hysteriska utbrott och när det väl är dags att gå till sängs så börjar nästa mardröm. För av någon anledning så vägrar min 6-åring att lägga sig ensam och vill absolut att någon (vilket så gott som alltid är jag) ska sitta / ligga hos honom till han somnat. Och som om inte det heller vore nog, så ligger han alltid i min säng...
Ärligt talat - vad ska jag göra??! Jag måste åtminstone få tillbaka lite kontroll över kvällarna och inte minst min egen säng, men hur??! Även detta är en fråga jag vid ett flertal tillfällen tagit upp med BUP och bett om hjälp, råd och tips - men det händer ju ALDRIG något!? Och så här orkar jag inte fortsätta..
Men men - nu ska vi ner till BUP imorgon och träffa läkare och sköterska och då jäklar tänker inte denna mamman gå därifrån förrän dom lovar oss ordentlig hjälp! Och är det vad som krävs, så tänker jag kräva att någon kommer hem till oss varje kväll och hjälper mig få bukt åtminstone med kvällsbestyren!
Och jag skäms verkligen över att säga det - men stundtals känner jag att jag inte har mer tålamod, ork eller positiv energi att bemöta allt detta med... Och jag mår så fruktansvärt dåligt över den situation vi allt för ofta hamnar i här hemma!
Allt jag vill är att alla ska må bra och vara lyckliga och harmoniska - men istället känns det som att det bara blir värre, ju mer jag tänker och försöker...?!
Sen är jag vansinnigt trött på att BUP inte hjälper oss och ger oss mera stöd, trots att jag i nästan ett år nu inte gjort annat än bönat och bett om hjälp - till oss alla!
För självklart mår inte Anthony bra, hans självkänsla är usel och skolan jobbig och det sista han behöver är att hamna i konflikt med föräldrar och syskon här hemma också..! Och Thess - tja, hon mår väl förhållandevis bra, än så länge vill säga... För självklart påverkas även hon i allra högsta grad av alla konflikter, samtidigt som hon ofta blir föremål för storebrors ilska och våldsamma handlingar och dessutom härmar hon ju glatt allting Anthony både gör och säger...
Och ovanpå allt detta har vi då mig - deras mamma, som bör vara lugn, harmonisk, tålmodig och överseende och kärlek och lugnande ord ska liksom rinna ur mig som vatten ur en kran...
Men vad f-n gör man när man inte känner att man riktigt klarar det?!
Mitt samvete är så fruktansvärt nedtyngt för tillfället, dels på grund av alla konflikter som uppstår på grund av ADHD:ns fula tryne och dels förstås på grund av att jag / vi just nu skakar om barnens värld rejält genom att separera..
Och många är de gånger jag tvivlar på mig själv, den jag är, vad jag gör och föraktar mig själv för de tankar och känslor som stundtals slår mig.
Dock är kärleken stark och envisheten om möjligt ännu starkare och dessa två segrar alltid över allt det mörka och tråkiga!
Jag älskar mina barn mer än någonting annat här i världen och det är tack vare dom som jag varje morgon orkar släpa min värkbrutna kropp ur sängen och ta mig upp. Det är dom som får mig att känna glädje och lycka och dom är min sol när allt annat är mörkt.
Så varför ska det stundtals behöva bli så fel och övermäktigt??!
Tips? Råd? Någon..?!
Kramar,
Anna
Hej Anna!!!
tack så hemskt mycket för din jätte fina kommentar!!!
Så himla kul att mamma galan var något som du gillade, det kommer bli TOPPEN!!!
Just nu är jag lite små stressad, men jag skall återkomma & läda ikapp mig lite hos dig. Jag lagrar dig i mina favoriter.
Vi har många likhetsdrag, så din blogg är jätte intressant för mig.
Jag har adhd, min son & min bonus son, så är det något jag kan stötta dig med så är det förståelse & kanske några tips.
Vi ses snart igen (i kväll)
Sessan
trodde aldrig jag skulle säga detta men har ni fått info om medicin, ger ni medicin eller?
Jag är ju inte för detta men har sett själv med egna ögon hur mycket det hjälpt barnet, få ordning på intryck och tankar...att slippa denna inre rastlöshet och oordning!
Ni borde be BUP om inblandning av HAB om ni inte redan har det...Scheman, rutiner, struktur, strategier och olika matrial så som, klocka, timstock, inplastade scheman, KAT - kitten - kognetiv terapi med barnet...Skolan ska ställa upp med resurser vad dom än säger, så har alla rätt till stöd och resurs oavsett funktionshinder eller inte om dom har svårt, jobbigt eller så i skolan...Man kan blanda in elevhälsan - resurscenter, ringa högre chefer, skolchef eller skolpolitiker i sin kommun...
Om man inte får stöd i skolan vill säga...
Kolla med handikappsomsorgen - familjeomsorgen i kommun en del kan få hjälp fast man inte tillhör LSS man kan få kontaktperson, ledsagare eller avlastnings hjälp...
Vi har ledsagare...dottern har en vän till oss, vuxen, som gör saker med henne hemma eller far iväg på tex. bad, bio osv. vilket vi känner just då passar bäst!
KÄMPA PÅ...Kram
åh lille vän..
Känner igen mig så väl..Har krigat mot BUP i 2 år, ingen hjälp..Det har resulterat i att min dotter gjort 2 suicid försök, bup trodde inte hon var kapabel till det..
Kul..
Man orkar inte till slut, jag gav upp...Min kropp och hjärna sa ifrån..Kände mig urusel som mor..Hade ju 2 småbarn här hemma också som behövde mig..
vi har blivit lovad kontaktpersoner och allt men icke...ska det alltid vara så här..??
tänker på dig och din familj ska du veta..
styrkekramar
