Nya rön..?!

Samtidigt som sonens alla symptom accelererat lavinartat och dotterns beteende är oroväckande likt broderns,
så hörde jag igår på nyheterna något som både skrämde och gav samvetet en ny törn;
tydligen har man sett ett samband mellan kvinnors ätstörningar och att deras barn sedan fått ADHD...?

Tyvärr hörde jag bara en bråkdel av inslaget, men det var tillräckligt för att få tankarna att börja snurra och självanklagelserna om hur stor skuld jag har i sonens (och dotterns?) diagnos är plågsamma...
För faktum är att jag till och från genom åren haft problem med ätstörningar - dock har det inte pågått under mina graviditeter och jag är osäker på om de syftade på ätstörningar i allmänhet eller under graviditet i synnerhet..

Någon som sett, hört och vet något mera om detta?! Jag hade ju liksom tillräckligt dåligt samvete redan innan...!

Kramar,
Anna

"Bär Dina plågor med det tålamod som ett varmt hjärta skänker,
stå ut med törnena för rosens skull..." (persiskt ordspråk)

Kommentarer
Postat av: SmulAnn

Jag har också haft ätstörningar men det var långt innan jag fick barn...

Men kan det inte vara så att ätstörningar är vanligt symtom hos flickor med adhd??? Eftersom adhd är genetiskt så kanske vi har en släng av adhd och har fört vidare detta till våra barn :-) Här bara späder vi på det dåliga samvetet :-)

jag kan ju vara lätt ironisk ibland :-)

2009-01-03 @ 16:55:49
URL: http://blogg.aftonbladet.se/25248
Postat av: J O A

Jag har haft ätstörningar och jag har hört att det är ett vanligt symptom hos adhdtjtjer. Jag tror inte på att jag skulle "smitta" min dotter med adhd bara för att jag svultit eller kräkts. Kramar Joa

2009-01-07 @ 09:23:15
Postat av: Lina

Hej



Jag lider själv av vuxen adhd. Ofta har man olika följdsjukdommar som ätstörningar, depressioner ångest m.m. Detta är tyvärr många gånger ärftligt.

Men att bara ha lidit av ätstörningar innebär inte att ens avkomma skulle ta stryk av det.

Jag mådde väldigt dåligt under en tid och fick träffa en underbar psykolog. Och där fick jag en aha upplevelse på varför jag är som jag är. Många orkar inte ta tag i detta och lider i tystnad. Men det finns så bra hjälp att få tyvärr är det en lång väg att gå och det tar tid både från sjukvården och från en själv att ta detta till sig och ta hjälp från andra.

Hoppas allt löser sig för dig.

2009-01-19 @ 21:38:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0