Älskade lille A...
Medicinen fungerar inte riktigt som den borde och han har det jättejobbigt med sina ADHD-symptom varje dag, dygnet runt. Han är arg, ledsen, våldsam, hyperaktiv... You name it!
För att inte prata om alla gräsliga uttryck han snappat upp från de äldre barnen och som han nu glatt låter hagla över mig. Igårmorse steg han till exempel upp klockan halvsex och tio minuter senare ljöd det, med en mistlurs styrka; "Fan-olle, Du är fan mamma, jag hatar Dig mamma, om jag hade en pistol skulle jag skjuta Dig/mig själv, håll käften...."
Och värst av allt är att när sinnet till sist rinner över för mig och jag säger ifrån på skarpen och enligt konstens (dvs BUP:s!) alla regler, så bara skrattar ungen åt mig..!? Herregud, så frustrerande!!! Vad gör man?! Stundtals är jag så slut av allting att jag bara vill ta till lipen... Och en annan jättekul sak är ju att lilla T ser och hör allting och tror att det är helt okej att säga och göra som A (och för den delen även vi föräldrar!) gör...
Sen har A det fortsatt jobbigt i skolan och jag är så hjärtiinnerligt trött på skolans mesiga bemötande..!
A som redan har det så besvärligt med allting rörande skolan och behöver övertalning varje morgon för att över huvud taget åka dit varje dag, har nu blivit föremål för värsta mobbingen och får dessutom motta flera slag och sparkar varje dag... Det är så upprörande och ledsamt att jag saknar de rätta orden! Och det underlättas ju inte av att barnet ifråga samt hans föräldrar inte kan ett ord svenska (eller engelska heller för den delen) - inte lätt att försöka kommunicera då precis!
Suck... Nåja - min älskade lille påg håller ändå humöret uppe för det mesta och är så klok och förståndig i många lägen, att man häpnar! :-)
Nu ska jag gå och ta upp hans febriga lillasyster från middagsvilan... Och i helgen väntar besiktning av huset!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"... Kvinnor vill i regel se bättre ut än vara skärpta
- de vet att männen i regel har bättre syn än förstånd...!" :-)
kan tänka mig att det är för jävligt emellanåt. Själv har jag idag fått hem mitt "problembarn" från en skridresa, och det är härligt! Han har haft en underbar vecka tillsammans med sina nya kamrater och lärare. Jag ser med förhopnning fram emot resten av hans skoltid och tror att han fixar detta! Det gör nog A också, ska du se! Kram
Tjing, jag är en pappis med 3 stk hyper kids som har Adhd diagnos.
Fy vad jag mår dåligt när jag hör sådana här historier om våra hyper småttingar. När vi blir såhär så brukar det bero på att vi inte orkar med NT personer mer, och måste ta en paus från dom.
Det är sällan man tänker på, eller säger något om just detta. Det här att han snappat upp en massa gojja från dom större är ju tecken på det också.
Det bästa är att sjuka oss i 2 veckor när man mår knepat, låt han bestämma själv vad han vill göra, pusha inte in han i olika situationer, bära dom små mycket brukar fungera men jag vet inte hur stor din klutt är ;) Min minsta är 2 så det fungerar ju att bära han. Lyssna mycket på dom och prata om allt möjligt. Jag förklarar hela omvärlden för min lilla typ, om närmiljö, djur, solen, månen, molnen osv vilket resulterar i att dom lugnar ner sig och begrundar den nya infon.
Angående A, skolors bemötande av våra kids är ett skämt, ofta så skiter dom i det. Jag skulle spöa skiten ur ungarna, läraren och rektorn. Sen säga att jag fick ett Adhd ryck och impuls jag inte kunde styra över.
Det blir ju j-a svårt att orka med att göra allt rätt, eller som man vill när man går på knäna. Önskar ett par lugna veckor till dig och kidsen :) Synd att man inte kan trolla.
Mikael
Hej vännen.
Vad jobbigt han har det , pojken din. Dels i skolan men åxå med sin diagnos. Att medicinen inte fungerar som den ska/bör blir ju jobbigt både för honom och resten av familjenn Att du inte får varken stöd eller hjälp från skolan är ju rent förjävligt. Man undrar ju om det verkligen inte finns något de kan göra för att underlätta hans skolgång.
Jag blev själv mobbad under många år i skolan och det jag känner mig mest bitter över är just det att varken lärare eller föräldrar gjorde något för att underlätta. Jag försöker tänka som så att, barnen var bara barn och inte visste bättre, men för deras föräldrar hyser jag inget annat än förakt.
Barn kan göra andra barn illa utan att egentligen ha någon specifik orsak, i mitt fall var det att jag var FÖR söt. En mycket underlig anledning.....
Hur som helst så hoppas jag att din lilla pojk ska få någon form av stöttning från de vuxna i skolan.
Jag sänder er styrkekramar!
Usch känner med dig och sonen...kämpa på...jag vet, lättare sagt än gjort. Men om du tänker att du gör ditt bästa och sonen gör sitt bästa hela tiden blir det lite lite lättare. Ha d bra//C
