ADHD - och noll stöd.. :-(
Men jag måste få det ur mig, så here we go...
Som jag nämnt vid flera tillfällen, så har jag / vi länge känt att vi hamnat mellan stolarna vad det gäller A:s adhd-diagnos och helt saknat den support och stöd som vi förväntat oss och utlovats att få.
Men nu har allting rämnat totalt här hemma - och ändå fortsätter BUP att uppvisa fullständig nonchalans och allmän förvirring.
Modershjärtat slits i bitar när hon ser hur dåligt sonen mår och frustrationen och maktlösheten är total...
Den älskade sonens symptom har den senaste tiden enbart förvärrats och framför allt har hans självhat och aggression ökat. Dagligen uttrycker han hur illa han tycker om sig själv och att han vill döda sig själv och häromdagen hade han till och med plockat åt sig brödkniven... (Vad han hade tänkt göra med den framkom aldrig till fullo och jag vågar heller inte tänka på det...)
Och när jag berättar detta för läkaren vi har just nu, så får jag till svar - med ett leende dessutom!? - att "..han är ju bara 6,5 år och förstår inte innebörden av att ta livet av sig.."!?
Men hallå?! Vad är det för j-a inställning??! Nej, det är möjligt att Anthony inte till fullo förstår vad det innebär att ta livet av sig - men ATT han över huvud taget säger och gör som han gör och säger att han inte vill finnas längre, DET om något bevisar väl för fan hur dåligt denna lilla killen mår??! Eller..?!
Och som om inte det vore nog, så misslyckades återigen Ritalin-behandlingen och läkaren sade förra onsdagen att hon då istället skulle skriva ut och låta honom testa Strattera istället (som om han är någon sabla försökskanin!).. Och eftersom vi då bara hade medicin kvar för fyra dagar, så skulle receptet finnas på apoteket senast i fredags.
Gissa vad som hände?! Just det - NADA, nothing och absolut ingenting! När jag idag ringde apoteket för att kolla innan jag åkte dit, så hade inget recept inkommit - och när jag då genast ringde BUP så visar det sig att den käcka lilla läkaren inte återkommer förrän på måndag nästa vecka... Hej och hå!? Nähänä.. Så nu har dom helt plötsligt slängt in Concerta igen, högst tillfälligt, bara för att han ska få någon medicin i väntan på att lilla doktorn har den goda smaken att återvända till sitt arbete och dessutom förhoppningsvis sköta sitt jobb...!? Grrr...
Nej, nu är det ta mig f-n slut med detta! Vi måste få hjälp och vi måste få det NU!
Och idag har jag äntligen fått tag i folk på BUP-mottagningen i Helsingborg istället och imorgon ska jag prata med dom igen och gud give att vi får en tid hos dom så snart som det bara är möjligt!
Det kändes åtminstone hoppfullt idag, eftersom kvinnan jag då pratade med också reagerade mycket starkt när hon hörde hur min knappt 7-årige son mår och uppför sig.
Och ärligt talat - om vi inte tar hand om och hjälper och stöttar barnen när de är sjuka och behöver vård, vem ska vi då prioritera??!
Kärlek!
//Anna
Dagens underbaraste....:-) TACK!
"...Det fina i livet är Kärlekens gåta
- och den är löst för jag hittade Dig..."
Fasen vad jag blir ledsen när jag läser vad du skriver! Hur i helsike kan man ignorera en liten pojke på detta sätt!? Det är fullkomligen absurt tycker jag! Jag hoppas att ni kan få den hjälp ni så väl behöver i H-borg istället!
Blir så ledsen i ögat av att höra såna saker! Skäms på vården...
Hemma har det funkat bra nu faktiskt! Om jag jämför med dig ska jag inte klaga alls! Om mindre än två veckor ska jag och bl.a Mamma Zoffe på en anhörigkurs utanför Stockholm! Det ser jag fram emot! Vi ska tanka ny energi!
Kram!
Marri här igen, tack för den fina kommentaren hos mig. När jag läser hur ni blir behandlade i vården så blir jag rent ut sagt förbannad. Barnen måste få hjälp när dem behöver det, allt annat ska prioriteras bort. Man får inte glömma att skicka ett recept, man får inte ignorera när barn mår dåligt. Denna läkaren borde anmälas!! Hoppas hon har en riktigt j-lig semester (ursäkta ordvalet men jag är arg). Jag förstår att orken tryter men stå på dig för din sons skull.
Kram
älskade Anna...när jag säger att jag förstår så förstår jag..
Förstår din maktlöshet och hjälplöshet..
Man kämpar och krigar men....kommer ingen vart..
Blir så ledsen så ledsen...
S började så när hon var 7 med en kniv...nu är hon 18 och livet är inte mycket bättre..
Vad krävs för att få hjälp...??
Önskar så jag kunde hjälpa dig..finnas där för dig..
kramar i massor
Hej Anna
Jag blir så upprörd när jag läser ditt inlägg. Givetvis måste det vara hög prio att ta hand om ett barn som inte mår bra, och det snarast.
Som du säger, så även om han inte fattar innebörden av att ta livet av sig så är det oerhört tragiskt att han använder de orden. Han ska inte behöva tänka i de banorna.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får bra hjälp och det NU!
Kram från mig
Vi fick en "blåljustid" här på bup i fagersta..Sam skulle hoppa ut genom fönstret..var nog 6-7 år då..vet inte hur mkt du orkat läsa dig igenom min blogg men har nog skrivit en del om Sams försök att inte vilja leva..På bup tog man det på 100% allvar..Det kommer och går, var värre förr denna dödslängtan..tror att de greppar sin situation som ohållbar och ger sig själva inte några högre tankar då de börjar inse att de är annorlunda..känner som om de är född på fel planet..När sam mår som sämst ser han inga möjligheter alls med livet..
Tur att din son har dig vid sin sida..du, denna kloka kvinna..men det är inte lätt..långt ifrån..så jobbigt att höra detta ifrån sitt barn..oj oj oj..vet precis vad du går igenom..
Stor stor KRAM..
Hoppas verkligen att det vänder!!
En STOOOOR god morgon kram på dig!!
