Ett annat liv...
För åtta år sedan försvann en frisk, glad, utåtriktad och självständig kvinna för alltid,
i samma stund som idioten som körde mc:n kraschade i 250 km / h rakt in i en jeep...
Det sägs förvisso att man alltid har ett val och det hade även jag den där dagen -
jag valde själv att hoppa upp på "bönpallen".
Men däremot trodde jag inte den skulle göra skäl för sitt namn så bokstavligt, när jag ögonblicket senare bad till högre makter att skydda mig, när jag märkte hur tölpen tänkte framföra mc:n med mig bakom på...
Och just där och då hade jag inte något val över huvud taget - det enda jag kunde göra var att försöka
klamra mig fast och hoppas på det bästa..
Och att mina böner faktiskt hjälpte - att jag definitivt hade en skyddsängel vakande över mig den där dagen,
det vet vi ju vid detta laget! :-)
Och tro mig - jag är så förfärligt tacksam över att vara i livet och känner stor ödmjukhet inför min andra chans,
det är ju inte alla som föräras den turen, jag vet..
Men det händer ibland ändå att smärtan, ångesten och ilskan blir för stor och måste få komma ut en sväng.
Och det som oftast utlöser det, är när jag möter fördomsfulla och / eller oförstående kommentarer och människor.
För det finns många som misstror mig, folk som på fullaste allvar tror att jag skojar / ljuger om hur dåligt jag ser eller hur ont jag stundtals har..
Ärligt talat - vad skulle jag rimligen ha att "vinna" på att hitta på något sådant?!
Finns det verkligen någon som tror att jag tycker det är det minsta fräckt att bli sjukpensionär vid 30 års ålder, att vara beroende av färdtjänst för att kunna åka och handla, att ha förlorat självständigheten och ständigt bli ifrågasatt som mamma (för DÅ minsann tror folk plötsligt på mina handikapp och undrar om jag verkligen lämpar mig för mammarollen!), att inte få eller kunna arbeta och få någon social stimulans utanför hemmet eller för den sakens skull leka kundvagnsrally med ett gäng pensinärer mellan nittio och döden när pensionen betalas ut den 19:e varje månad?!
För OM nu någon tror att jag tycker det är kul på något sätt, att jag njuter av det och "bara går hemma och har det bra" - så kan de inte ha mera fel!
Däremot förstår jag att människor undrar en del och inte minst tycker det är märkligt att jag "ser så frisk ut", med tanke på de skador jag har. Men det finns ju som bekant så många sätt att framföra sina synpunkter och frågor på!
Dessutom är det ju så, att bara för att man har ett osynligt handikapp så betyder ju inte det att det inte finns där! Något som jag som mamma till ett barn med NPF också är smärtsamt medveten om...
Bara för att en sak inte syns så innebär det inte per automatik att det inte finns där...
Hursomhelst - idag, åtta år senare, så är jag en annan och förmodligen bättre kvinna än vad jag varit om inte olyckan hade inträffat. Att det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt är för mig väldigt tydligt och på sätt och vis är jag tacksam för det jag lärt mig via olyckan, även om det var en onödigt hård väg att gå. :-)
Mitt liv har fått en helt ny mening och jag håller på att skapa mig en ny framtid och tillvaro, omgiven av människor jag tycker om medan jag gör saker som jag mår bra av - och framtiden andas glädje, hopp och kärlek igen!
Att jag finns
är inte samma sak som att jag lever..
Och jag Ä R och jag l e v e r ! :-)
Kärlek!
//Anna
"Börja nu att leva
och räkna varje dag som ett liv för sig.. "(Lucius Annaeus Senneca 4 f Kr - 65)
Glöm inte rösta inför Mammablogg Galan!
Ja,Tack gode gud för att du lever Anna!
Tvivla aldrig på dig själv du är en underbar mamma,fantastisk vän. Kan ju säga att MITT liv skulle aldrig vara detsamma utan dig!
Många kramar från Pilla
Vem har nu ifrågasatt dig? Något besök du varit på denna veckan eller? Försök att inte bry dig, även om jag förstår det lättare sagt än gjort.
Hej!
Många var jätte intresserad av att få hjälp med hår och smink under Mammablogg Galan. Vi har tilldelat tider efter när Er kommentar har kommit in. Kika gärna in under inlägget igen, passar inte den tilldelade tiden, lämna en kommentar så plockas tiden bort.
Vi ses den 4 juli!
Kram
Annika
Hej Anna!
Jätte ledsen att jag helt missade det :-(
Men jag har ordnat det så att du får tid ändå :-)
Make-Upen får du tyvärr redan så tidigt som 12.00, men har lyckats få till att du får din hårstyling kl 18.00, då har de även chans att fräscha upp sminkningen. Funkar det bra?!
Annika
Hej gumman!
Jag håller med dig om att korkade komentarer gärna kan utebli! Ibland kan jag även häpna över en del nära människors okunnande.....
Du är en bra mamma, låt aldrig någon få dig att tvivla på det!
Jag har röstat på dig!
Hoppas allt är ok med er.
Kram/C
Folk har alltid en massa åsikter om hur man ska vara & om vem man är. Du vet själv med dig vad som är sanningen. De runt dig vet de.
Så synd bara att folk ska bete sig på det sättet.
Det finns så många handikapp som inte syns. Vet ju själv hur det är.
Många kramar
Det är så knäppt att det måste SYNAS på en för att människor skall ha förståelse... att orden inte räcker, att smärtorna inte räcker, att tårarna in räcker...
I förrgår sade vår terapuet att det inte syns på mig hur dåigt jag mår och då svarade jag bara att smink löser det mesta... men bara för att det inte syns så betyder det inte att det inte finns... så galet!
vi får helt enkelt bara stå ut med sådant där... tråkigt men sant.
Väldigt klokt skrivet & fint på samma gång.
Jag förstår dig hur det känns när människor runtomkring inte ser hur ont du har osv.
Alla tror att jag jämt mår bra & är glad, men oftast så är det inte så.
Massa kramar om till dig som kämpat & kämpar så otroligt.
