Stackars lille påg..
Okej - det här blir väl inte ett av mina roligaste och mest positiva inlägg, I know...
Men jag måste bara få det ur mig - ha överseende! :-)
Den senaste tiden har varit kaotisk och fylld av ekonomisk press och psykisk stress.
Att separera och flytta är väl alltid påfrestande - men att göra det med två små barn, varav ett med ADHD och sitt eget inre kaos, är ingenting jag rekommenderar eller önskar någon annan (även om jag fortfarande är övertygad om att detta var rätt väg att gå).
Och mitt bland all röra och flyttdamm, så har jag inte ägnat mig åt någonting annat än att försöka hjälpa, stötta och underlätta för A (och även T förstås, men hon är så liten och inte synbart påverkad - än!).
Jag har med alla medel jag känner till sökt den vård vi har rätt till, det anständiga bemötande som både han och vi förtjänar och framför allt det stöd och de hjälpmedel och verktyg som finns att tillgå och som vi rätteligen borde få tillgång till för att underlätta A:s liv och vardag - tyvärr utan någon större framgång.
I takt med att frustrationen har ökat och A:s hälsotillstånd försämrats, så har jag den senaste veckan ägnat mig åt allmän oro för honom och vid upprepade tillfällen ringt sjukvårdsupplysning, VC och barnmottagning...
Och med det dåliga samvetet flåsande i nacken har jag tvingats inse att all yttre och inre stress som min älskade lille prins just nu upplever, i kombination med misslyckade medicinbyten och flytt, så har han fått magkatarr...
Och i min förtvivlade jakt på läkarvård och terapeutiskt stöd, så slog det mig idag att vi äntligen fått en tid till "föräldragruppsmöte" för föräldrar till barn med ADHD - I MÅNDAGS..!!! :-(
Det är ju lagen om alltings jävlighet - hur har just den kallelsen lyckats komma bort någonstans i flyttröran??!
Behöver jag ens nämna att samvetet än en gång fick sig en rejäl käftsmäll..!
Carpe Diem!
Kram,
Anna
"Alla säger att jag är på väg att fatta ett galet beslut,
men det galna är mitt sätt att handla.
Vad vill världen mig?
Att jag inte ska ta några risker?
Att jag ska återvända dit jag kommer ifrån,
utan att våga säga "ja" till livet?" (P Coelho)
Men jag måste bara få det ur mig - ha överseende! :-)
Den senaste tiden har varit kaotisk och fylld av ekonomisk press och psykisk stress.
Att separera och flytta är väl alltid påfrestande - men att göra det med två små barn, varav ett med ADHD och sitt eget inre kaos, är ingenting jag rekommenderar eller önskar någon annan (även om jag fortfarande är övertygad om att detta var rätt väg att gå).
Och mitt bland all röra och flyttdamm, så har jag inte ägnat mig åt någonting annat än att försöka hjälpa, stötta och underlätta för A (och även T förstås, men hon är så liten och inte synbart påverkad - än!).
Jag har med alla medel jag känner till sökt den vård vi har rätt till, det anständiga bemötande som både han och vi förtjänar och framför allt det stöd och de hjälpmedel och verktyg som finns att tillgå och som vi rätteligen borde få tillgång till för att underlätta A:s liv och vardag - tyvärr utan någon större framgång.
I takt med att frustrationen har ökat och A:s hälsotillstånd försämrats, så har jag den senaste veckan ägnat mig åt allmän oro för honom och vid upprepade tillfällen ringt sjukvårdsupplysning, VC och barnmottagning...
Och med det dåliga samvetet flåsande i nacken har jag tvingats inse att all yttre och inre stress som min älskade lille prins just nu upplever, i kombination med misslyckade medicinbyten och flytt, så har han fått magkatarr...
Och i min förtvivlade jakt på läkarvård och terapeutiskt stöd, så slog det mig idag att vi äntligen fått en tid till "föräldragruppsmöte" för föräldrar till barn med ADHD - I MÅNDAGS..!!! :-(
Det är ju lagen om alltings jävlighet - hur har just den kallelsen lyckats komma bort någonstans i flyttröran??!
Behöver jag ens nämna att samvetet än en gång fick sig en rejäl käftsmäll..!
Carpe Diem!
Kram,
Anna
"Alla säger att jag är på väg att fatta ett galet beslut,
men det galna är mitt sätt att handla.
Vad vill världen mig?
Att jag inte ska ta några risker?
Att jag ska återvända dit jag kommer ifrån,
utan att våga säga "ja" till livet?" (P Coelho)
Kommentarer
Trackback
