Ont...
De senaste dagarna har jag ärligt talat inte känt igen mig själv...
Jag hatar att verka gnällig och det sista jag står ut med är att inte kunna klara mig själv så gott det nu går...
Och dessutom är jag vid detta laget såpass van vid smärta i ganska hög grad, och brukar inte klaga så mycket över det...
Men - i torsdagsmorse opererades mitt knä, efter min oerhört misslyckade fotbollsmatch i glada vänners lag i somrad då jag bl a sabbade korsbandet..
Såklart var jag inställd på att det skulle göra ont - det gör det alltid efter en operation.
Och jag visste att jag skulle behöva gå därifrån med kryckor, men inte heller det skrämde mig...
Men - inte fan räknade jag med att samma kväll tappa andan av smärtor, jag som ändå har en relativt hög smärttröskel..
Men tyvärr var det just så det blev - när jag kommit hem på kvällen svullnade plötsligt hela benet upp till oanade dimensioner och smärtan blev så total och så intensiv, att jag till och med började gråta av smärtorna till sist
- och det har nog inte hänt mer än typ två, tre gånger sedan olyckan för snart tio år sedan...
Och tyvärr är det ungefär där jag ännu befinner mig - smärtor som jag inte skulle önska min värsta fiende,
och tvingad att vara stilla eftersom det inte går att röra benet...
Jag har fått blodförtunnande medicin i sprutor, för att minska risken för proppar,
och ber nu för att svullnaden ska ge sig och därmed minska smärtorna i de områden som inte är opererade,
för det här är banne mig inte jag...
Så jag är ledsen vänner, för att jag inte varit särskilt aktiv varken på blogg eller annat sista dygnen,
men det här är anledningen...
Och jag brukar inte vika mig som Ni vet, och det har jag inte tänkt denna gången heller!
Men - just nu är det jag som är j-t liten, svag och ledsen...
Och jag hatar det!
Tack och lov för mina nära och kära, som ställer upp och hjälper och servar mig
- jag älskar Er! :-)
Men - förhoppningsvis är imorgon en annan dag,
och om inte annat så lär jag ju tända det där sabla ljuset i tunneln själv! :-)
Kärlek!
//Anna
Lilla pluttan! Du har då otur så det förslår. Man får faktiskt vara gnällig om det är förj****t, ibland är man ju faktiskt tvungen.
Jag hoppas verkligen att det går fort åt rätt håll och att du slipper ha så ont. Ta väl hand om dig, var rädd om dig fina Anna.
Du som kämpat så mycket, man orkar ju inte hur mycket som helst med ett leende. Du är verkligen en stark person med ett stort hjärta...
Kramar sändes med värme till dig fina//Lena
nämen åh anna, lät inget kul alls så det är helt ok att vara gnällig.
Va skönt att du har folk omkring dig som ställer upp..
Vore ju toppen om du hängde med, jag funderar på helgen i slutet av maj.
Är en till som är intresserad.
Mailar dig senare.
Nu ska jag krypa ner ett tag.
Du, du är världens snällaste du.
Din kommentar värmde gott.
TACK
Åh nej..inte mera jäkelskap nu..din bägare är redan full..varför tillåts då detta??
En stor helande kram kommer med förhoppning om att den hjälper ;-)
Men lilla vän - vad du får gå igenom mycket! Fy, vad jag lider med dig! Men så skönt att höra att du inte gett upp iaf, många kanske hade gjort det.
Tänker på dig och skickar många läkande kramar!
//Bellan
