Skratta eller gråta...?
Hemska, förfärliga tanke...
Ögonen tåras och hjärtat brister
- men emellanåt känns det som att jag förlorar en liten, liten del av min älskade son,
som om vi glider ifrån varandra,
för varje gång de riktiga bomberna detonerar... :-(
Båda två kämpar vi,
försöker bevara lugn och tålamod
- men tyvärr brister det allt för ofta...
Och jag blir så oerhört frustrerad och besviken över den okunskap jag fortfarande
har om diagnoslandet, trots mitt febrila sökande efter mer information
och stöd de sista åren...?
Jag har sagt det förr, men det tål absolut att upprepas;
det största stödet och bästa hjälpen och trösten,
har jag fått här, av Er, alla fina medmänniskor och medsystrar här i bloggvärlden! :-)
Och min förhoppning är att även mina ord och beskrivningar av vår vardag i vårt diagnosland,
ger Er någonting tillbaks? :-)
Som Ni kanske hört och förstått, så har A den senaste tiden haft bekymmer från urinvägarna
och genomgått flera undersökningar och provtagningar,
utan att vi hittills fått några svar.
Men så, när vi häromdagen åter var inne, så berättade den läkaren (typ nummer 4 i ordningen...)
plötsligt att Concerta ibland kan ge biverkningar i form av blod i urinen...
Och därför, för att eliminera att det orsakar A:s besvär, skulle han vara utan sin medicin i minst 48 timmar
innan vi lämnade nytt urinprov...
Stackars älskade lille son..!!!
Det var både skrämmande och hjärtskärande att se hu han mådde utan sin medicin
- A, som är hyperaktiv i vanliga fall, var så totalt och fullständigt övervarvad och speedad,
att det inte ens går att beskriva...
Dessutom sade det lilla livet flera gånger; " Jag försöker lugna ner mig, men det går inte..."
Man riktigt såg på honom hur det "brann i skallen" och hela hans spensliga lilla kropp betedde sig som om den vore besatt...
Med resultatet att när kvällen väl kom, var han så utmattad att han var alldeles svart runt ögonen
- men fortfarande oförmögen att sänka tempot...
Så det var med glädje min älskade lille påg igår gick iväg och lämnade sitt prov, och med ännu större fröjd han direkt därefter intog sin Concerta...
Usch...
Beklämmande är bara förnamnet! Och det faktum att A själv så tydligt känner att han vill ha och behöver sin medicin
- är det något att glädjas över, eller sörja...?
För ärligt talat, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...?
Kärlek!
//Anna
Lilla söta rara A...usch vad hemskt att behöva ha det så. Det skär verkligen i hjärtat att de ska behöva må så våra käraste små. Och inte är det lätt att hjälpa till då, för att ha den sorgen i hjärtat samtidigt som man ska försöka hjälpa och ha tålamod...det tror jag ingen orkar.
Jag känner så med dig i din frustration, av att inte kunna hjälpa tillräckligt det gör ont i mammahjärtat.
Men du är ju så stark och en sån kämpe att ingen kan säga att du inte gör allt du kan och lite till för A. Kom ihåg att du är EN människa och ingen orkar allt hela tiden.
Kramar om dig min vän och det stöd vi ger varandra här är verkligen guld värt. För ingen annan i min närhet förstår som du/ni, mina kära bloggvänner!
Jag önskar dig en fin vecka och jag önskar att vi kan träffas framöver. Det skulle vara fantastiskt!
Lena
Oj, vad ska man tycka om det.... tyvärr behöver våra barn medicin, det framstår så tydligt. Och skönt att det finns hjälp för dem att få när det behövs. Samtidigt är det naturligtvis bättre att leva utan mediciner, men när det inte går så får man göra det bästa av det. Vi har också provat vara utan concerta här och vi stod ut i några dygn, sen gick det inte längre. Man får panik till slut och ingen i familjen mår bra av situationen.
Hoppas det löser sig för A snart och att han kommer att må bättre.
Kramar om dig du kämpande mamma i diagnoslandet!
//Bellan
Åh Anna vore du här skulle jag krama om dig hårt.
Vi skulle krypa upp i soffan med varsin filt, en kopp varm the..eller choklad med Marchmallows om du hellre vill ha det.
Sen skulle vi prata och prata, om allt elände...gråta och skratta åt allt.
Nu är du inte här men du finns i mina tankar.
Du betyder så mycket för oss som kikar in här.
Har tänkt frågat förr om du har lust att gästblogga hos mig, du har så mycket att bidra med så mycket att berätta.
Varm kram och tack för att du alltid peppar mig
Många värmande kramar till er i kylan! Pilla
STOR KRAM till en början!!
Skönt mitt i allt att ändå se hur bra medecinen trots allt är..och att han själv känner det..
Kanske har frågat dig förr, men har du läst " Explosiva barn" av dr Ross Greene? Den har varit till stor hjälp, och sedan har vi gått på handledning hos bup där vi lärt oss ett slags mönster hos Sam och kan möta upp i tid (oftast)och hur vi skall göra för att förebygga utbrott, vad som är värt att bråka om eller inte, hur lågt ribban skall sättas..
Vår fina psykolog säger på bup att vi måste få brista även vi inför barnen..det vore övermänskligt annars om ni skulle stå pall för allt..tankvärda ord Anna..är övertygad om att du är precis den mamma som din lilla skrutt behöver..men visst känner jag igen känslan av maktlösheten..och den är supertuff att konfrontera..
En jättekram igen fina vännen!
Stackars din A, jag hoppas att han mår bättre!
Tänk att denna lilla lilla tablett gör sådan skillnad. Vilken tur att den finns som hjälp.
