Gå i mina skor en vecka...
För varje dag som går,
blir det allt tydligare för mig att A har betydligt större bekymmer än vad som hittills fastslagits...
Trots aktivering av allehanda slag, av den typen som han uppskattar, så blir de häftiga humörsvängningarna allt flera,
utbrotten allt våldsammare, de maniska beteendena allt tydligare och de skyhöga vrålen och elaka tillropen är även dom lika maniska som tvångsmässiga...
Dessutom går han numera fram som ett massförstörelsevapen och har sönder det mesta som kommer i hans väg
- och det spelar inte honom någon större roll om det är ett rum, en egen kär sak eller en människa som kommer i kläm...
Och det är med ett tungt hjärta, men av kärlek till båda mina barn, som jag känner att vi nog alla skulle må bra
av någon form av hjälp eller avlastning...
Och till de som inte anser att det behövs och menar att jag (vi) ska fixa det med tanke på att barnen bara är hos mig varannan vecka, kan jag bara säga; Lev mitt / vårt liv i en vecka, och kom sen och påstå hur enkelt allting är...!?
Tro mig - jag älskar mina barn precis som de är och förmodligen ännu mera,
just på grund av vår underliga, underbara diagnosvärld! :-)
Kärlek!
//Anna
"Den högsta lyckan i livet är vetskapen att man blir älskad för den man är,
eller rättare sagt,
blir älskad trots den man är..." (Victor Hugo)
Hej Anna
Förstår dig så väl....En avlastning kan & gör väldigt mycket för alla.
Och ja....nån som säger nåt annat, gå i våra skor i en vecka, precis som du skriver. Även om vi älskar våra barn till max,så måste även vi få andas då&då.
Gällande info möten : Ja, vi är anmälda till det, påbörjas till hösten. Vi har gått i Landskrona med Casper,och vi har fått kanonhjälp där.
Så trist att du skulle behöva putta på själv!
Jag tänker så det knakar ang rutiner & förslag nu på sommarlovet, men det står still....
Kanske vi kan träffas? Så barnen kan leka tillsammans & vi kan prata av oss?
Skickar en varm stöttande kram till dig.
Åsa
Tycker synd om dig. Har du verkligen ingen hjälp av pappan tycker att han måste ta sitt ansvar.
Hej Anna, tack för ditt svar :)
Trist att det var Landskrona, för din del :(
Vi har bara positiv erfarenhet där ifrån, önskar att alla kunde ha det också.
Förstår att du bytade, för man måste ju få den hjälpen man ska ha och har rätt till.
Där ser man :), absolut inte långt ifrån oss ju....Vi bor mitt ute på landet, mellan Ekeby & Kågeröd, tar typ 10 min till Tågarp :)
Det är en varm solig dag idag, hoppas den blir lugn och mysig, både för dig och för mig.
Soliga kramar...
Åsa
Hej Anna!
Jag lider med dig, verkar som ni också har en jobbig period nu.
Avlastning är guld värt, man orkar med situationen bättre när man får hämta krafter och alla mår bra av det.
Hoppas att läget förändras till det bättre snart för er. Skickar många varma styrkekramar till dig min vän!
HEJ!!!
Har precis hittat din blogg. Är själv mamma till en pojke på snart 12 år med grov adhd. Jag har han alltid utom varannan vecka för hans pappa "vill inte" ha honom mer. O ingen mer hjälp får man för det. Livet går upp och ner och ibland vill man bara ge upp, men tror att man orkar mer som mamma med diagnosbarn, eller iaf så MÅSTE vi....
Ville bara skriva av mig lite/Therese
