Brist på empati ger nytt bränsle.. :-)
Glåporden haglar,
svordomarna är så grova att de kan få den mest härdade att rodna,
ilskan tar sig uttryck i allt ifrån sönderslagna dörrar,
illvrål med imponerande (?) ljudstyrka,
till hugg och slag och livsfarliga impulser
gentemot både sig själv och sina närmsta...
Stundtals är tröttheten så stor...
Och ingen som inte själv lever i diagnosland, kan riktigt föreställa sig hur vår vardag ser ut med alla dess stormar och hisnande berg- och dalbanor.
Hur mycket energi som läggs på att strukturera upp livet för att underlätta något för oss alla,
hur mycket tid och ork som går åt för att bevaka att sonen inte skadar sig själv eller någon annan,
eller allt krut som läggs på att försöka få skola och omgivning att förstå...
Missförstå mig inte - jag avser inte att klaga!
Men stundtals är tröttheten överväldigande,
och omgivningens oförståelse och fördomar underlättar ju inte precis.
Däremot är frustrationen och irritationen över detta bränsle för mig,
och ger mig ny kraft att fortsätta kampen för mina barn och deras rättigheter
till en fungerande vardag och ett bra liv!
Och jag vill ju också poängtera,
att lika fort som oväderna blåser in,
så kan solen och värmen, glädjen och kärleken, titta fram igen
- och det är dessa stunderna som räknas och är så ovärderliga!
Det är tack vare dom,
som man finner styrkan att kämpa vidare mot allt det onda! :-)
Kärlek!
//Anna
Ger dig styrka genom cyberspace! Det låter som om sonen och ni har det oerhört tufft! Jag är så ledsen att det ska behöva vara så här, inser att din vardag nog är mycket mera bergodalbana än min. Här fungerar faktiskt medicinen och krascherna uteblir ofta. Visst händer det saker, det ska jag inte förneka, men med medicinens hjälp får vi det bra mycket mer harmoniskt.
Kan inte BUP hjälpa mer? Har ni provat andra mediciner? Inte för att man ska droga sina barn utan för att livet ska bli uthärdligt för både sonen och er!
Min son äter Medikinet, 20 mg på morgonen och 10 mg på e.m.
Jag kramar dig Anna och hoppas att du och de dina får hjälp!
Jag vet vad du pratar om...vet allt för väl vad det krävs av alla i familjen..och hur vi alla mår av det men främst våra små skruttar..
STOR STOR STYRKEKRAM <3
Tack kära ni för kommentarer, värme och medkänsla! :-)
Vill återigen poängtera att det inte var min mening att låta uppgiven eller som om jag ser allt i svart, för så är det inte..! :-)Vardagen med barnen kan många gånger vara oerhört tuff men samtidigt så otroligt givande och jag skulle aldrig kunna vara utan något av det! Däremot hade jag gärna sluppit oförståelsen från t ex skolan.. :-)
Men vad det gäller min ork angående barnen kommer den aldrig någonsin att sina och det är tack vare dom som jag finner styrka och glädje - ja, Ni vet ju själv mycket väl! :-)
Många kramar,
Anna
Hej... vilken flaschback att läsa din verklighet i diagnosland.Jag kan bara säga..... det blir bättre med tiden . Vi kom igenom barndom och tonår, tilltufsade men starkare.Ge inte upp.. fokusera på det som är bra, försök med humor det hjälpte oss när det var som mest galet :)Fick själv som vuxen ( 2 år sedan )en dubbeldiagnos . DET kanske gjorde att det gick bra till slut ? :)
Känner igen mig så väl i dina ord. Har själv en son med ADHD och Asperger och han förvandlades också till en liten "Hulk" ibland och då gick inget säkert hemma. Det var allt ifrån krossade blomkrukor, hål i väggen, krossade mobiler och annat, men värst var när han vände sig aggressionerna mot sig själv och i sin förtvivlan slet stora hårtussar från sitt eget huvud. För oss kom vändpunkten när han var 8-9 år och fick sin diagnos samt började äta Ritalin, vilket gjorde att han kunde koncentrera sig bättre och inte blev lika lättretlig. Det är ju så små doser det är fråga om, så det är ju inte fråga om att droga dem som en del framställer det som. De här barnen har ofta svårt att prioritera de stimuli som de får, så alla ljud och synintryck pockar på lika mycket uppmärksamhet vilket gör att det ofta blir kaos i huvudet på dem och att det är svårt att koncentrera sig i längre stunder. Ritalin och liknande mediciner hjälper dem att filtrera bort oväsentliga ljud- och synintryck, så att de blir mer fokuserade och mindre lättstörda.
Idag är min son nästan 18 år och det är extremt sällan som han får utbrott och det går bra i skolan för honom. Han går i en vanlig gymnasieskola utan någon assistent.
Glöm inte att det blir bättre med åren. När de börjar högstadiet och börjar mogna lite så brukar det börja bli bättre och det blir inte världskrig hela tiden. Sen kommer de alltid ha svårt med vissa saker. Min son har väldigt svårt att strukturera saker när han ska skriva inlämningsuppgifter och liknande, så det krävs mycket hjälp med läxläsandet men destruktiviteten finns inte kvar på samma sätt.
Glöm inte att en bokstavsdiagnos är lika mycket en tillgång som en belastning. När de verkligen blir intresserade av något, så blir de hur duktiga som helst. Så om de hamnar på rätt plats i livet och känner sig motiverade, så finns det inget gränser för vad de kan klara. Något att tänka på när det känns som värst... ;o)
Varje gång man läser om detta blir man lika styrkt och lika beklämd, vad är det för d-a samhälle vi lever i?! Vi har haft samma situation hemma hos oss i många år men just nu är det lugnt, för vi har fått intyg om att han inte behöver gå till skolan då skolan inte klarar av att ge honom den hjälp han behöver. Och tack vare det intyget har han fått lugn och ro. Men människorna runt omkring (utkant) är fortfarande lika oförstående och kan inte förstå den oerhörda trötthet som man drabbas av efter att ha levt med detta kaos i snart 15 år.
Sänder en stor styrkekram till er men tar även själv lite styrka och ork av dina inlägg om det är okej. :)
Blir lite upprörd när jag läser Tornos kommentar. Jag kan visserligen förstå att man som förälder kan känna sig tvingad att inte ha sitt barn i en icke-fungerande skola, men jag blir förbannad på kommuner och skolor som inte inser att de har lagstadgad skyldighet att se till att även dessa barn får en bra skolgång. Sen spelar det ingen roll om de måste ha en liten klass med 2-3 elever och lika många lärare eller om man hittar andra lösningar. Det är ingen som skulle neka ett rörelsehindrat barn en handikappanpassning av skolan, men barn med neuropsykiatriska handikapp kan man tydligen behandla hur som helst. Blir så förbannad att föräldrar till bokstavsbarn nästan ska behöva polisanmäla skola och kommun för att få till en ändring. Har full förståelse för att många föräldrar inte orkar driva detta vid sidan om den i övrigt kaotiska tillvaron och väljer att ta hem sitt barn från skolan, men det är en skam för vårt land att kommunerna behandlar barn med handikapp på detta vis.
Jag lider så med er! Men vissa bitar känner jag så igen, och de som inte lever i vår vardag kan inte förstå hur vi har det. Om vi klagar? NEJ vi måste så skriva el prata av oss ibland eller hur? Kram till er Alla toppen föräldrar som älskar våra barn enormt mycke.
Så klockrent skrivet.Vill bara skicka en styrkekram.Man måste få skriva av sig och det hjälper oss andra att förstå att vi inte är ensam Tack!!!!!!
Vill bara säga att det var så fint skrivit. Undrar om jag skulle kunna få citera det i en text som jag brukar publicera på Facebook? Det stämmer så bra in på våran vardag också!
Massor av styrkande kramar till er alla!!!
T A C K alla Ni som skrivit och kommenterat mitt inlägg!!! :-)
Det är så fantastiskt tröstande och givande att få så mycket feed-back och inte minst höra från folk som vet vad det är man pratar om.. :-)
Återigen vill jag för säkerhets skull poängtera att jag i n t e skrev ovanstående för att klaga som mamma till min älskade son, utan det var av ren irritation och frustration över det samhälle vi lever i och den skolvärld som åtminstone min son tyvärr rör sig i.. Det vill säga noll förståelse, inget stöd och jätteklasser. Men tro mig - jag har inte sagt sista ordet till skolan än! :-)
Och till Dig Janne, vill jag även säga att jag är mycket medveten om att våra barn är mycket speciella och unika :-) och om och när de väl hittar "sin grej", kan de komma hur långt som helst! Och det är det jag lever för och strävar efter - att få Anthony att må så bra som möjligt och att stötta honom och hjälpa honom med självkänslan samt förhoppningsvis hitta det han brinner för och är "bäst" på! :-)
Tusen tack än en gång för att Ni delar med er av era erfarenheter till mig - hoppas Ni tittar in igen någon gång! :-)
Många kramar,
Anna.
