Vem vet vad som är rätt eller fel..?!
Det känns som om hjärtat brister
och jag förbannar den egna oförståelsen och maktlösheten...
Jag har nyss tvingat på en vilt sparkande,
hysteriskt ömsom skrikande, ömsom gråtande,
ohyggligt stark 7-åring samtliga ytterkläder och därefter typ föst honom
framför mig ner till skolbussen, vilket naturligtvis förde med sig att vi var lika
ledsna och bedrövade båda två när vi skildes åt...
På väg till busshållplatsen bad jag min olycklige, hulkande son att berätta vad som var fel och varför han var så ledsen, så att jag skulle kunna hjälpa honom. Till min förtvivlan replikerade han då; "Du kan inte hjälpa mig ändå, det kan ingen..."
Vad är det som händer inom min pojke?!
Och varför kan jag inte förstå, avläsa och hjälpa honom bättre - jag som är hans mamma
och därmed inte bara ska älska honom mest, utan även känna och förstå honom bäst...?!
Vem har facit på vad man ska och inte ska göra, vad som är rätt och fel..?
För jag ska ju helt ärligt erkänna att det känns helt fel en sådan här morgon, och att tvinga iväg sitt barn..
Men skolan å andra sidan (som vi ju tyvärr dessutom vet inte har någon större varken kunskap eller förståelse runt NPF),
tycker förstås att dagens handlande är rätt - det är ju skolplikt... Men till vilket pris?!
Vad gör man?! Hjälp, någon..?
Kärlek!
//Anna
"Från och till är en mors styrka större än naturkrafternas..." (Barbara Kingsolver)
usch ja det är jättejobbigt när man inte kan hjälpa sina älskade ungar! o det är jättejobbigt när de inte trivs eller vill gå i skolan. inget kan man göra, mer än ha en tät kontakt med personalen för att försäkra sig att inget är knas. många styrkekramar till dig!
Åh Anna..styrkekramisar till dig!
Känner allt för väl igen mig i erat liv och hur den lille anser om sig själv och världen..det skulle lika gärna ha kunnat varit ett dagboksblad från mitt liv..
Vet inte om du läste mitt senaste inlägg, men jag höll Sam hemma i Onsdags, då jag såg på han att det var allmän panik inför stundande dag..och det har jag gjort några gånger faktiskt.. Då jag anser att detta är inte skolk att ha han hemma dagar då det skriker diagnos i ögonen på han,när formkurvan pekar tokrätt ner..då han har något jobbigt och motigt framför sig i skolan och skolan inte kan möta upp han utefter hans behov..då resurserna inte finns, eller kunskapen och förståelsen..(inlägget http://blogg.aftonbladet.se/19846;jsessionid=A117B675688192983DA369CFD41D79A6.wlb_app3?cid=3430 tar jag upp just detta, och vad jag inte skrev i detta blogginlägg var att Sam inte mäktade med fröken N sista skoldagen på fredagen så jag lät han slippa..När jag tog upp detta med BUP ansåg de att jag gjorde rätt..Sam hade verkligen tokskärpt sig i dagarna fyra men mäktade inte med den sista..)
och skolplikt, jo visst är det så, men när skolan inte har förmåga att ta hand om min diagnoskille då?? eller lägga upp skolarbetet så att det blir fungerande för han och inte behöva trampa vatten varje dag för att inte sjunka.. För att han skall orka med skolan över huvudtaget just nu, så kan jag avläsa bra när det är läge för en dags timeout..bara det inte utnyttjas..
Jag har turen att kunna nysta med Sam vad som rör sig i han och hur han tänker och reflekterar..hoppas du kan finna ett sätt så det blir detsamma för er.. Utan Sams öppenhet skulle jag inte kunna vara behjälplig såsom jag nu är..
Måste bara berätta om fröken N förra läsåret och en dag då jag inte förmådde han till skolan, då han låg i fosterställning under sängen..hon ansåg att jag skulle tvinga han till skolan..att jag var typ slapphänt mamma som inte hade bättre pli på han..då kunde jag inte hålla mig utan svarade om hon kune skicka svea polisgarde då och ta med han med våld, för handglipligen är det var det handlar om..tror hon tänkte till lite då iallafall..
Ja Anna, detta är sannerligen inte lätt, tycker jag har många diskutioner med både hab och bup om sin roll som mamma och hur man skall göra..fullärda blir vi aldrig.. Vårat liv med Sam har sett ut så här i sex år nu..och visst kan vi han skapligt bra..men vi går på våra minor likväl ändå..famlar i mörkret efter svar..och när de små känner sig så utanför och annorlunda..när de inte vill leva.. Hälsa din fina kille att det bor en något större kille lite längre upp i Sverige som har det precis som han..att han inte är ensam.. Ibland hjälper det att säga så till Sam, så han inte känner sig som den ende på jorden..att det finns flera och det är folk som han vet vilka de är..
Sitter nu på mitt nattpass med tårarna i ögonvrån då jag läste dina två senaste inlägg..Mammahjärtat känner så med dig..
S T O R K R A M
Åh Anna..styrkekramisar till dig!
Känner allt för väl igen mig i erat liv och hur den lille anser om sig själv och världen..det skulle lika gärna ha kunnat varit ett dagboksblad från mitt liv..
Vet inte om du läste mitt senaste inlägg, men jag höll Sam hemma i Onsdags, då jag såg på han att det var allmän panik inför stundande dag..och det har jag gjort några gånger faktiskt.. Då jag anser att detta är inte skolk att ha han hemma dagar då det skriker diagnos i ögonen på han,när formkurvan pekar tokrätt ner..då han har något jobbigt och motigt framför sig i skolan och skolan inte kan möta upp han utefter hans behov..då resurserna inte finns, eller kunskapen och förståelsen..(inlägget http://blogg.aftonbladet.se/19846;jsessionid=A117B675688192983DA369CFD41D79A6.wlb_app3?cid=3430 tar jag upp just detta, och vad jag inte skrev i detta blogginlägg var att Sam inte mäktade med fröken N sista skoldagen på fredagen så jag lät han slippa..När jag tog upp detta med BUP ansåg de att jag gjorde rätt..Sam hade verkligen tokskärpt sig i dagarna fyra men mäktade inte med den sista..)
och skolplikt, jo visst är det så, men när skolan inte har förmåga att ta hand om min diagnoskille då?? eller lägga upp skolarbetet så att det blir fungerande för han och inte behöva trampa vatten varje dag för att inte sjunka.. För att han skall orka med skolan över huvudtaget just nu, så kan jag avläsa bra när det är läge för en dags timeout..bara det inte utnyttjas..
Jag har turen att kunna nysta med Sam vad som rör sig i han och hur han tänker och reflekterar..hoppas du kan finna ett sätt så det blir detsamma för er.. Utan Sams öppenhet skulle jag inte kunna vara behjälplig såsom jag nu är..
Måste bara berätta om fröken N förra läsåret och en dag då jag inte förmådde han till skolan, då han låg i fosterställning under sängen..hon ansåg att jag skulle tvinga han till skolan..att jag var typ slapphänt mamma som inte hade bättre pli på han..då kunde jag inte hålla mig utan svarade om hon kune skicka svea polisgarde då och ta med han med våld, för handglipligen är det var det handlar om..tror hon tänkte till lite då iallafall..
Ja Anna, detta är sannerligen inte lätt, tycker jag har många diskutioner med både hab och bup om sin roll som mamma och hur man skall göra..fullärda blir vi aldrig.. Vårat liv med Sam har sett ut så här i sex år nu..och visst kan vi han skapligt bra..men vi går på våra minor likväl ändå..famlar i mörkret efter svar..och när de små känner sig så utanför och annorlunda..när de inte vill leva.. Hälsa din fina kille att det bor en något större kille lite längre upp i Sverige som har det precis som han..att han inte är ensam.. Ibland hjälper det att säga så till Sam, så han inte känner sig som den ende på jorden..att det finns flera och det är folk som han vet vilka de är..
Sitter nu på mitt nattpass med tårarna i ögonvrån då jag läste dina två senaste inlägg..Mammahjärtat känner så med dig..
S T O R K R A M
Hej! Har kikat in bin blogg lite och tycker så synd om sonen som känner som han gör.. Inget barn ska behöva känna så om sig själv. Har själv Adhd så förstår precis det där med att känslorna är som en berg och dalbana. För så är det. Från att ena stunden ligga på topp till att känna sej så låg som möjligt..
Hälsa honom att han är bra som han är och att vi med Adhd har det där lilla extra som ibland gör livet lite svårare än för alla andra, men att det många gånger är en fördel :)
Ha de gott!
Ps. Kika gärna in på min blogg!
