annalandinnilsson

 

Jag hade precis sett fram emot att få berätta om hur bra den senaste veckan har varit för mig och barnen
- verkligen ovanligt positivt och lugnt och harmoniskt, och det glädjer och värmer modershjärtat i massor!
Men så - ett par timmar innan det var dags för avfärd till pappa, så hittade plötsligt sonen julkalendrarna jag köpt till dom... Och harmonin ersattes i en hast till tragedi, hysteri och mängder av tårar...
Han skrek och grät om vartannat, berättade hur mycket han hatade mig och maniskt rabblade han orden; "jag kan inte vänta"...
Och i samma stund mindes undertecknad fjolårets liknande utspell i samband med att det var dags för julkalendrar och det faktum att jag lovade mig själv att aldrig utsätta varken mig själv eller barnen för detta igen... :-)
Samtidigt så trodde jag ändå att sonen skulle ha mognat lite och bättre förstå tanken med kalendrar - men det är bara att inse att det här med tidsperspektiv är något som är oerhört svårt för A, det är liksom ogreppbart.

Men men - om vi bortser från brytet igår eftermiddag, så har jag och barnen haft en riktigt mysig vecka!
Jag som hade en del onda aningar inför höstlovet, fick till min stora lättnad en "smäll på fingrarna". :-)
Förvisso förklaras detta till stor del av att min älskade mor hade bestämt med A att han skulle få vara hos henne i två dagar, vilket i sin tur ledde till att jag fick två dagar när det var "bara" jag och T. Och det är en sådan otrolig skillnad att ha bara det ena barnet, och det gäller dom båda två i allra högsta grad!
Tack vare min kära syster så hann jag och T både kolla på tomtar och troll en dag och dessutom var vi på hennes allra första bio! På torsdagen utförde sen jag och och mor ett byte, så att lilla T äntligen fick åka in och sova över hos mormor och samtidigt fick jag och A efterlängtad kvalitetstid. :-) Vi hann avverka ett antal Beck-filmer tillsammans och dessutom var vi på "Spökafton" på kvällen, vilket var både mysigt, roligt och spännande.
Ja, helt enkelt en helt underbar och givande vecka! :-)

Dessutom har denna svensken nu varit och träffat det team som ska utreda mig själv... Och innan testerna dras igång, så ska jag "bara" ta ett beslut om huruvida vi ska starta utredningen direkt - eller om jag, med professionell hjälp och stöd, först ska försöka sätta ut alla starka mediciner jag står på... Ett inte helt enkelt beslut, tyvärr!
För visst önskar jag att jag inte behövde ta alla dessa droger som det ju faktiskt är - samtidigt är jag orolig för hur jag i så fall ska bemästra smärtorna på bästa sätt..

Utöver allt detta, så har veckan inneburit en hel del ledsamma minnen, då det nu gått precis ett år sedan min älskade far genomgick sin ödesdigra operation och för varje dag som nu går, så återupplever jag (vi) vad som hände och sades just den dagen ifjol... Det är helt obegripligt att det redan gått ett helt år! Och jag kommer med all sannolikhet att återkomma här på bloggen om detta.

Kärlek!
//Anna