Total obalans...
Jag beklagar verkligen att Ni hållits på sträckbänken angående mötet på A:s skola...
Men tyvärr har de senaste dagarna helt dominerats av laddade känslor och häftiga utbrott,
och därmed har det varit omöjligt att sitta ner i lugn och ro för att skriva.
Dessutom har frustrationen och maktlösheten varit så stor, att den rätta orken och gnistan saknats...
Min älskade lille kille är i total obalans för tillfället, och hans smärta är även min att bära.
Ena stunden älskar han sin mamma mest av allt och vill bo här på heltid, men i nästa hatar han mig och önskar livet ur mig och vill absolut inte vara i detta hemmet...
Och sen, i nästa skede, kommer självföraktet. Det är hjärtskärande att se hur en så liten kropp kan innehålla så många och intensiva känslor!
Igår eftermiddag kulminerade allt och A nådde verkligen bottennivå...
Han lekte med sin bästa, och typ enda, kompis, när de plötsligt stormade in i hallen - A var jättearg och kompisen ledsen och bedrövad. Till min stora sorg hade sonen med vilje orsakat kompisen smärta och visade ingen ånger alls, utan var bara arg och hånfull och när jag försökte prata honom till rätta var det helt omöjligt att nå fram.
Men när kompisen gått härifrån brast det totalt för A... Ångern och det dåliga samvetet slog till med full kraft, och de självdestruktiva tankarna och handlingarna var ett faktum. Och det som började som ett "vanligt" utbrott, då främst materiella ting slits sönder, utvecklades till stort raseri riktat mot honom själv.
Han var helt utom sig, skrek och grät om vartannat, slog sig själv i huvudet med ett hårt plastfordral för att sedan dunka det arma huvudet metodiskt i väggen - allt medan han maniskt rabblade upp hur värdelös han var och hur gärna han ville dö och bad till och med sin lillasyster att hämta en kniv till honom, så att han kunde ta livet av sig... :-( Allt medan jag förtvivlat försökte få kontakt med och lugna min älskade pojke. Men just där och då hatade han hela världen, och framför allt sig själv.
Tack och lov återvände kompisen senare för att lämna A:s väska, och då gick A direkt fram och sade det där lilla ordet som kan vara så svårt att uttala, men betyda så oerhört mycket för mottagaren; förlåt!
Och kvällen kunde därefter avnjutas i harmoni. Dock förvånar det mig hur snabbt min son glömmer (förtränger?) sådana traumatiska utbrott och händelser? För själv kan jag ju ärligt säga att jag inte sov en blund inatt - grubblerierna är många och smärtan över sonens mående stor...!
Mötet då? Tja - om jag säger som såhär, så var det väldigt slätstruket och "much a´do about nothing".
Menlös personal som precis som vanligt bara jamsade med och gav en massa tomma löften. Dock var kuratorn från BUP med, vilket ändå ger hopp inför framtiden!
Ja, det blev ett långt och kanske både rörigt och negativt inlägg idag..?
Men detta är mitt andningshål och jag vet ju att det finns så många härliga, underbara människor där ute som känner igen sig i det jag beskriver och som dessutom är både vänliga och medkännande och gärna delar med sig av sina egna erfarenheter. Tack alla Ni för att Ni finns! :-)
Slutligen vill jag ändå poängtera det positiva i det jag just beskrivit; min son kunde både visa ånger och be om förlåtelse, och det är jag mycket glad och stolt över! Dessutom kunde han släppa allting så snabbt (på gott och ont förvisso!), att han senare på kvällen gjorde två sidor matteläxa vilket är ett ämne han har svårt för och därmed brukar ha mycket svårt att koncentrera sig på. :-)
Efter regn brukar det alltid komma solsken...!
Kärlek!
//Anna
Hej Anna <3
Tack för din fina kommentar:)
Jag fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg. Våra söta underbara barn, som kan ändra sig så, bara på en sekund.
Tänk,alla dom känslor som bubblade upp hos din son, stackaren:(
Han har turen,att ha en sådan fin mamma som du. Du är fin Anna.....Glöm aldrig det.
Skolan....HOPPAS dom gör nåt nu då. Fruktansvärt att ni ska behöva brottas med det också ! Så jag håller alla tummarna för er.
Ha en underbar dag, & hälsa din familj
Kram Åsa
Men kära vän! Förstår att du inte mår bra.Det finns ju verkligen inget värre än när man inte kan nå sina barn. Den maktlösheten är förtärande. Så sorgligt att det inte finns något man kan göra för våra underbara, kära barn i dessa situationer. För de förstår ju vad som händer och att de gör saker och handlingar som inte är bra, men som de verkligen inte kan styra. Jag blir så ledsen för din skull och för din sons skull och jag hoppas verkligen att det går uppåt för er snart. För att dessutom "brottas" med skola som bara tycker att man är till besvär samtidigt kan ju vara mer än man orkar med som människa när dessa perioder av utbrott och dåligt mående hos barnen kommer.
Jag önskar dig verkligen ork och lust att kämpa på och att ni ska få må bättre. Alla har ju rättigheten att få känna sig som en värdig människa, trots olika förutsättningar.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Vi (läs du)är enastående föräldrar och våra barn är unika. Vi älskar dem så högt att det skär i hjärtat när livet är svårt för dem.
Men du sa det själv, han ångrade sig vilket innebär att han har ett ansvar som du som förälder lärt honom. Han har tur som fick just dig till mamma, för du är en av de som verkligen försöker göra allt och lite till för honom. Ärligt, hur många skulle orka som du?
Kramar till tusen både till dig och sonen för ni är fantastiska//Lena
Kära Anna!
Jag gråter idag när jag läser ditt inlägg, förstår att du känner vanmakt inför såna här situationer.
Jag har också förundrats över hur snabbt ilskan försvinner hos barnet och att det är som bortblåst. Min son vill inte ens prata om det sen, och därmed vet man inte hans känslor som han troligtvis bär inom sig. Men vad positivt det var att din son sa förlåt. Bra gjort!
Alla i A:s omgivning behöver hjälpas åt att göra hans vardag bra för honom. Skulle skolan få uppleva detta destruktiva så kanske de på allvar skulle börja förstå bättre, men vem vill att det ska gå så långt innan de förändrar för honom. Det måste göras ändå - och det snabbt. Hoppas BUP kan hjälpa er mera.
Förstår att du inte mår så bra, men du är din sons allra bästa mamma som vill hans bästa. Han uppskattar dig i sitt hjärta även om det kommer hemska ord ibland. (Vet hur det kan låta...) Jag är glad för att du trots allt kunde se nåt positiv i situationen, som du skrev på slutet av inlägget.
Sänder dig många, varma, uppmuntrande kramar!!
//Bellan
Kära Anna!
När jag läser om A och hans förtvivlan blir jag så ledsen i ögat. Detta att inte kunna bära deras smärta och ångest är fruktansvärt och ingen skulle behöva må på detta sätt.
Trots allt är det bra att du kan se ett framsteg att han ångrade sig och kunde säga förlåt. Det är klart att våra barn inte är empatilösa men de har svårare att visa dessa känslor.
Nu hoppas jag innerligt att det blir bra för A i skolan och att skolan tar sitt ansvar. På vår skola har det hjälpt mycket att ha med BUP!
Skickar dig många varma kramar i höstmörkret! Allt gott till dig och familjen! Tack för FB-kommentaren! Jag önskar vi kunde åka tillsammans!
Återigen, stort tack till alla Er fina, omtänksamma, förstående mammor och medmänniskor! :-)
Som jag försökte förmedla i mitt inlägg, så var min avsikt inte att "gnälla", utan helt naket beskriva hur det stundtals kan se ut i vårt (och säkert andra familjer som befinner sig i diagnosland) hem. Självklart mår man som mamma inte bra när man ser sina barn må så oerhört dåligt, men som tur är har jag nyligen själv fått mediciner som gör att jag bättre orkar tackla vardagen.. :-) Och det går ju som alla vet åt en hel del energi närä man försöker lotsa fram sina barn på bästa sätt!
Tusen tack för att Ni finns och inte minst för all förståelse - den behöver vi så väl allihop!
Många kramar,
Anna.
Goa du! Förlåt, det var ett tag sedan jag kikade in hos dej, men har nu hittat tillbaks och tänker stanna.
Jag vill bara skicka lite styrka till dej. Kom ihåg att du är en underbar, toppen mamma!!!
Jag känner så väl igen den där känslan av vanmakt, frustrationen, trötthet, hjälplöshet och samtidigt sån obeskrivlig kärlek över sitt barn.
Hoppas ni får den hjälp och stöttning ni behöver.
Många kramar från mej!!!!
Usch, vad ont ditt inlägg gjorde i hjärtat!
Hoppas solen sken över er båda idag!
Kram!
[Kika gärna in i min lilla bloggvärld och klicka gärna på länken "DiagnosMorran" och läsa om min fina-E]
Mitt liv i repris när jag läser detta..Vet exakt hur mamma hjärtat mår..men jag måste säga att det var när Sam var yngre som detta kom ideligen detta mantra "jag vill dö, hjälp mig förfan..vad är det för mening med att leva då allt bara skall vara jobbigt"..Det går nu betydligt längre mellan gångerna då man får höra detta, han blir snart 12 år..Han hade det som värst vid 8-9 års åldern..även ffast vi får höra det numera åxå men bedydligt betydligt mer sällan..
Kan det ha att göra med mognaden och hur omgiviningen backar upp? Om kraven omkring A sänks så minskar stressen för han att prestera..hur ser skolsituationen ut? Om han ideligen känner ett misslyckande där, hur sjutton skall han då känna en tro på meningen med livet? så var det för Sam iallafall.. när vi visste om dessa pissdagar i skolan så toksänkte vi kraven hemma, inte så att han fick gå överstyr men inom rimliga gränser..
Sam slår också sig själv vid de rellativt få utbrott som blir..hörde av en kille som jobbade med barn som våra att det är deras sätt att få bort smärtan som finns innuti huvudet..kan ligga något i det..
Senast ikväll innan jag fort till mitt nattpass så small Sam av inför bästisen, men han kan ju Sam så pass väl att han bara väntar ut han tills det gått över...
Hoppas att A:s kompis är en förstående vän..skönt att det redde ut sig..
Sen det där att det går fort över, så har jag märkt att Sam åxå är..gjort är gjort och inget mer att älta om..vilket måste vara skönt för våra små när de ideligen släpper den ena minan efter den andra..
BAMSEKRAMISAR
Åh kramar om dej jättemycket. <3 <3 <3
Hej, gick igenom mina blogginlägg och såg ditt svar i ett. Kikar förbi och det känns skönt att kunna avlämna en stor virituell kram och ett från hjärtat, jag förstår dig.
Oron för oss med barn som inte alltid är som alla andra är så stor och så många gånger sover man med en klump i magen av hur ska det gå, hur ska det gå.
Tänker titta förbi nu då och då, sköt om dig och var liten i bland, även om du vill vara stark alltid, man behöver det. /Yrre
