Ledsen, frustrerad - och irriterad...!

Först och främst vill jag tacka för de fina kommentarerna i mitt förra inlägg här, det värmer!
Men tyvärr kan jag meddela att jag ännu inte lyckats få någon psykologtid åt sonen - tidigast slutet på januari kan Bup ordna en... Och skolkuratorn ville inte göra ett försök eftersom vi redan är inne i rullorna på just Bup..!
Åhh, så frustrerande!!?
Och inte blir frustrationen mindre av att under de sista två skoldagarna denna veckan ha hunnit motta fem eller sex samtal från skolan, till följd av sonens uppförande... Och samtidigt som jag blir oerhört ledsen och orolig för sonens skull, så blir jag ärligt talat ganska irriterad på personalen i skolan också!
För nu helt plötsligt så är han jättebesvärlig för dom och vad som än sker, så är det han som får skulden
- då talar vi om samma personal som jag under snart 4 år har försökt få att förstå att han faktiskt har ADHD och bör få hjälp av en personlig assistent, något som dom aldrig tagit på allvar... Förrän nu vill säga!?
Dessutom fick jag besked om att en personal hade "..tagit så hårt i armen på A så att han säkert får ett blåmärke", när han blivit hysterisk och velat springa därifrån... Och som lök på laxen upplyste samma människa oss om att ifall det händer minsta lilla sak till så måste hon anmäla det till rektorn..!!!?

Alltså, jaha...? Det känns som att någon har missat någonting ganska väsentligt här under resans gång...??!
Eller är det jag som curlar för mycket..?! Nej, det tror och hoppas jag inte.
Som sagt, jag försvarar absolut inte sonens agerande den senaste tiden, men en liten gnutta förståelse och empati bör väl ändå finnas med?!
Och, som om jag inte var konfunderad och irriterad nog redan, så berättade min älskade A igår att alla i klassen nu vet om att han har ADHD - och därför kallar dom honom för CP-skadad...
Sanna mina ord - undertecknad kommer att kontakta skolan direkt på måndag morgon och kräva ett möte!!!
Och jag tror banne mig jag ska åka ut och ställa mig och prata till alla barnen i klassen också...

Som jag skrev på FB häromdagen;
Livet är sannerligen ingen dans på rosor för närvarande
- snarare som ett evigt maratonlopp, barfota, på krossat glas...!

Kärlek!
//Anna

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag känner så igen din känsla för sonens mående..jag bara hoppas ni får hjälp snart.Min sons mående har bara blivit värre och han gör bara roliga saker i skolan men även de tar på honom.Skolans okunskap för barn med olika diagnoser är skrämmande och även du har fått ta del av det.Du gör helt rätt som kontaktar skolan och informerar klassen om honom.Sänder dig styrke kramar från Åland.

2011-12-10 @ 19:50:38
Postat av: carola

jag kan inte läsa långa inlägg:)

Vill bara säga att jag kikar in då och då...

Kramar om

2011-12-14 @ 14:00:35
URL: http://mammacarola.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0