annalandinnilsson

Alla som lever med någon form av NPF inpå sig, vet att livet och vardagen många gånger är allt utom lätt.
Man kämpar, älskar, har kontakter med BUP, skolor och kommuner, försöker på alla sätt att hjälpa och stötta...
Men tyvärr är det inte alltid det räcker till - tyvärr är det nog dessutom allt för många av oss, som inte alls får den support som vi (barnen/ungdomarna) har rätt till.
Och sen är det ju inte alltid "bara" våra älskade diagnosbarn som finns i familjen,
och hur påverkar det de andra..?

Personligen fick jag redan när A bara var något år gammal höra att jag älskade honom för mycket...?
Är detta verkligen möjligt?! Kan man verkligen älska någon människa, och framför allt sina barn, "för mycket"..?
För mig låter det så otroligt konstigt...
Men hursomhelst - ja, jag älskar båda mina barn oändligt mycket och det finns ingenting jag inte är beredd att göra för dom. Och älskade lille A, som haft det så otroligt tufft ända sen födseln, har säkerligen fått en extrados kärlek av mig - men är det verkligen fel då...?
Okej - det går naturligtvis ut över det förhållande man lever i, och i mitt fall blev krisen slutligen så stor och total att jag och barnens pappa gick skilda vägar. Men det fanns flera skäl till det och jag är fortfarande säker på att det var rätt beslut att ta, eftersom det var så otroligt många konflikter i vårt hem. Och med tanke på hur turbulent och konfliktfylld vardagen med NPF ändå kan vara, så är det mer än nog att hantera många gånger.
Jag och barnen har trots allt en skaplig tillvaro, men som sagt - om det är så att man faktiskt kan älska för mycket, så antar jag att jag är skyldig!
Men det är åtminstone ingenting jag tänker ha dåligt samvete för! Ty det finns allt för mycket annat i vårt liv som dagligen ger mammasamvetet en käftsmäll, och aldrig att jag skulle tumma på kärleken till mina barn!
Och att min älskade lilla T påverkas i allra högsta grad av storebrors diagnos, är helt tydligt. Denna lilla jänta har liksom ända sedan födseln "stått tillbaks" och inte gjort mycket väsen av sig,
precis som om hon redan då kände någonstans att A behövde mer plats på något vis..
Men å andra sidan så visar hon ju nu, vid 4,5 års ålder, också hon tydliga symptom på att kvalificera sig för någon form av bokstavsdiagnos och det är väl inte alls omöjligt att en utredning lär påbörjas inom en relativt snar framtid även för henne.
Men so what - the show must go on! :-) Och jag och min lilla, sköra, familj ska säkert fixa det också i så fall!

Kärlek!
//Anna