Tack min ängel... :-)



För tio år sedan vid denna tiden var jag lyckligt ovetande om vad morgondagen skulle föra med sig...
Jag var 29 år och hade just flyttat tillbaks till mitt älskade Skåne, efter ett antal lärorika år på andra orter i landet,
och lyckats få en riktigt bra tjänst på ett större företag. Dessutom hade jag fått tag i en riktigt fräsch lägenhet, och det bästa av allt var förstås att åter bo nära familj och vänner - inte minst efter att bara några månader tidigare sånär mist min far... Då känns 60 mil som en evighet bort!

Hursomhelst - just där och då tedde sig min framtid ljus och mitt största bekymmer var min förestående 30-årsdag och den enorma 30-årskrisen denna medförde...
För mitt absolut största problem där och då, var dels att jag fortfarande inte nått mitt mål som författare / journalist, men framför allt det faktum att jag vid 30 års ålder fortfarande skulle vara såväl singel som barnlös...
Ganska små och patetiska bekymmer, för föga visste jag vad ödet hade i beredskap till mig... Inte trodde jag i min vildaste fantasi, att jag bara timmar senare skulle stå med ett ben på den andra sidan, och för alltid komma att omvärdera både mig själv, mitt liv och mina funderingar fundamentalt...

Jag hade förvisso alltid varit typen som levde livet i full fart och skojade och höll med vänner om att man skulle leva snabbt, dö ung och bli ett vackert lik... MEN - jag tror inte många av oss som sagt eller ens tänkt den tanken, faktiskt tvingats se sanningen - och döden - i vitögat...?

Än idag, exakt 10 år senare, minns jag känslan och den oerhört obehagliga och bisarra vetskapen om, att i samma stund som XX drog upp hojjen på bakhjulen och därefter gasade upp i cirka 250-300 km/h, att det inte skulle sluta bra... Och att det enda valet jag faktiskt hade var att ändå försöka, krampaktigt, hålla fast vid honom - men framför allt vid LIVET...!

Därför har jag avlagt ett löfte till mig själv; aldrig mer vill jag se livet passera revy, utan att känna att jag försökte leva det och göra det bästa möjliga av det!
Aldrig mer vill jag ångra det jag inte gjorde, sakna det jag inte fick eller känna sorg över allt jag inte hann se och uppleva!
Sen vet ju även jag, att man aldrig blir fullärd eller mätt på varken kunskap, kärlek eller livet
- men om man åtminstone inom sig vet och känner, att man gjort det bästa möjliga av livet och försökt njuta av det och vad dagen erbjudit, så tror jag att man ändå någonstans kan känna sig, om inte nöjd, så åtminstone lugn någonstans..?

Och jag har verkligen gjort så gott jag kunnat dessa tio åren, för att göra och uppleva det som betyder mest för just mig.
Förvisso har ju olyckan gett mig vissa funktionshinder, som begränsar mig och i vissa fall hindrar mig från att leva mina drömmar fullt ut... Men - jag har lyckats bli mamma, inte bara en utan två gånger :-)!
Och för att försöka bibehålla (?) förståndet då sömnbrist, ständig smärta och känslan av att inte vara behövd eller till nytta någonstans, försöker jag leva i nuet och ägna mig åt det som betyder mest för mig och det som får mig att må bra i själen;
mina barn, mitt skrivande och mitt fotograferande. :-)
Dessutom försöker jag ge så mycket jag kan av kärlek, värme och omtanke till min omgivning
- för om något skulle hända mig, så vill jag vara säker på att de vet hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dom (..If tomorrow never comes...).

Så här tio år senare kan jag väl kortfattat bara säga så här;
jag är så oerhört tacksam för min andra chans till livet, och för allt underbart dessa tio åren fört med sig
- allting till trots! :-)
Jag vet (och har dåligt samvete!) att jag tyvärr klagar emellanåt
- men när jag tänker på alternativet, så har jag ett riktigt bra
och faktiskt ganska fantastiskt och inte minst rikt liv!
Allt tack vare min ängel... :-)

Carpe Diem!
//Anna



Kommentarer
Postat av: AnnJo

Grattis då Anna, till vad dessa tio år gett dig...



Jag hoppas du förstår att jag förstår och just därför faktiskt vet det du gått igenom, det är ju inte så väldigt långt från min egen "historia"...



Lycka till med de nästkommande 10 åren!! :)

Kram

Anna

2011-02-17 @ 19:58:01
URL: http://ettandetagitaget.blogspot.com
Postat av: Lenaeff

Du skriver så vackert Anna, man får en känsla när man läser hos dig som gör även mig glad och lycklig över livet jag har.

Du sprider verkligen kärlek omkring dig både i ord och i bild.

Jag är så glad att jag ahr fått chansen att lära känna en liten del av dig, för den skvallar om en varm person med ett stort hjärta, fyllt av ödmjukhet och styrka.

Tack Anna!

Lena

2011-02-17 @ 21:20:28
URL: http://vitavos.blogspot.com/
Postat av: carola

håller med vad ovanstående skriver, du skriver så vackert och man lever sig in idet och känner själv en tacksamhet.



Ett perfekt inlägg som gästbloggerksa:)

Varmaste kramen och en trevlig helg gumman

2011-02-18 @ 06:57:41
URL: http://mammacarola.blogg.se/
Postat av: SmulAnn

Jag unnar dig allt gott Anna! Du och din familj ska ha många härliga år tillsammans och dessutom ska jag hålla tummarna för att A får det stöd han har rätt till och att skolan till slut inser problemet!

Kramar om och skickar en klarblå himmel och en strålande sol från Värmland!!!

2011-02-18 @ 10:45:53
URL: http://blogg.aftonbladet.se/25248-
Postat av: Mamma Zoffe

Ja du Anna, förunderliga äro våra vägar ibland..vad är det som gör att saker och ting sker..och att det blir som det blir.. Jag vill så gärna tro att det finns en mening med allt, även fast det innebär så mycket jobbigheter..eller sker allt bara av en slump??

Är som jag skrev på FB åt dig, att det var menat att du iaf skulle klara dig..att högre makter visste att du hade en hel del att uträtta, att sprida godhet och klokhet bland oss andra..Somliga änglar lämnas kvar här på jorden, för att ni behövs sannerligen..



STOR innerlig KRAM

2011-02-18 @ 14:44:03
URL: http://blogg.aftonbladet.se/19846
Postat av: Me, myself and I... :-)

Åh, ni fina underbara människor...! :-)

Om ni anade hur rörd och berörd jag blir av alla vackra ord och hälsningar! Jag tackar allra ödmjukast för alla otroliga komplimanger - ni är helt fantastiska! Och är det någon som är en ängel här på jorden, så är det väl var och en av Er! :-)

Tusen tack för att Ni alla finns och för all klokhet, värme och kärlek ni delar med Er!

Många varma kramar,

Anna.

2011-02-20 @ 14:52:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0