Känsloladdat ämne...
Dagar i motvind
- men också stunder av harmoni och med vinden i ryggen.. :-)
Dock är det omöjligt att inte fundera och oroa sig...
Mina älskade små troll bor ju hos sin pappa varannan vecka, vilket just den veckan innebär att de får väldigt långa dagar på dagis respektive fritids (typ 6.15-17),
och den så kallade kvalitetstiden blir nog ganska minimal (med tanke på att båda barnen är väldigt kvällströtta)...?
Nu vet jag ju att vardagen ser ut såhär för många barn i vårt samhälle, men alla barn lider ju som tur är inte av NPF, har skilda föräldrar eller är så extremt känsliga som mina två... :-)
Att dessutom vara i så stort behov av fasta rutiner gör knappast det lättare för barnen i allmänhet och A i synnerhet, när de byter miljö varje vecka...
Dessutom uttrycker barnen själva flera gånger dagligen att de vill bo enbart hos mig och inte hos sin pappa...
Och visst förstår jag att det delvis beror att jag är hemma så mycket och deras dagar på skola och dagis därmed blir så mycket kortare, men...
Samtidigt finns ju det grundläggande faktum att A har en diagnos som både gör honom känsligare än andra barn och som i allra högsta grad gör att han behöver en tydlig struktur och fasta rutiner
- inte särskilt lätt när man pendlar mellan två hem och helt olika familjesammansättningar...
Dessutom visar T ju äldre hon blir, allt fler symptom på att även hon kanske befinner sig någonstans på bokstavsskalan, och min frustration blir allt större...
Det skär i hjärtat att se och höra mina barn vara olyckliga, och att varje gång de kommer hem till mig efter att ha vistats hos pappa, med allvarliga ögon undrar hur många dagar de ska vara hos mig och direkt även påtalar att de inte vill till pappa veckan därpå...
Jag vet att de har det bra hos sin pappa och hans nya familj, men ändå...? Det kan inte vara meningen att det ska behöva vara såhär för någon av oss, oavsett vad försäkringskassan anser vara "bäst" (?) för våra barn...?!
Det enda jag vill är att mina barn ska må bra och att vi alla ska ha en fungerande vardag
- men hur når jag fram till deras pappa utan att han ser det som ett personligt nederlag och vänder alla taggar utåt...?
För tro mig, detta är ett ämne som jag tagit upp flera gånger förut och det är mycket känsligt.
Naturligtvis förstår jag att det gör ont i hjärtat - men barnens bästa måste ju ändå gå före föräldrarnas stolthet,
hur svårt det än kan vara..?
Men - tills (och om..?) jag lyckas nå fram ordentligt, jså lär både jag och barnen få fortsätta kämpa med våra personliga tankar och känslor... Och tro mig, det här är en situation som jag inte önskar någon annan förälder att hamna i!
Kärlek!
//Anna
Åh Anna, fina du!
Det måste vara jättetufft att ha det så rörigt för era små. Och jobbigt för dig när de kommer hem och säger som de gör. Jag är i allmänhet för att barnen ska få träffa båda föräldrarna, men har trots detta alltid haft funderingar på detta med att flänga runt vecka efter vecka. Det kan inte vara meningen att kvantitet är = kvalitet!
Kvalitetstid för föräldrarna kanske, men för barnen - nej!
Jag anser inte att man utgår från barnens bästa när de ska flytta runt, utan till föräldrarnas rättvisa.
Är det sen barn som är i stort behov av fasta rutiner för att må bra så tror jag att det är bättre att få korta stunder med riktig kvalitet, men att de bor på ETT ställe!
Frågan är ju hur många timmar/dagar det går åt för att landa i det "nya" varje gång och när de börjar oroa sig för att åka igen?
Hur många "bra" dagar får de egentligen?
Det skulle vara intressant att höra någon från HAB eller BUP att uttala sig rent generellt ang. detta.
Med barnens mående i fokus, inte de vuxnas!
Kramar om och hoppas att du kan få till denna diskussion utan att någon ska behöva känna sig kränkt.
Barnen måste ju orka med livet de med...
Lena
Jag har läst din blogg i ett tag o jag har en son som är 16år som också har adhd. Där jag jobbade sten hårt för att han skulle bo på ett ställe hos mig då. Men det har tyvärr slagit helt fel idag 5 år senare där han anklagar mig att jag förstört hans kontakt med sin pappa. Han säger att han inte alls tyckte det var jobbigt att bo varannan vecka utan han sa det till mig för jag inte skulle bli ledsen o tro att han inte ville bo hos mig.
Så tänk dig för innan du sätter i gång något.
Vet du hur det fungerar hos pappan?
Du skriver också att din ork tryter är det inte bra med ett avbräck för er alla? Kram Petra
Tack fina Ni för Era långa kommentarer! :-)
Och tack snälla Petra för Dina tänkvärda ord, det uppskattar jag verkligen! För visst är det som Du säger, att jag (hur fruktansvärt ont det än gör att erkänna, för man får ju inte känna så...) behöver ett "avbräck" (och även barnen!) mellan varven... Men varför måste allting vara så svårt??!
Massor med kärlek!
//Anna
Hej Anna! Jag har en dotter & hon har bott varannan vecka hos sin pappa sen hon var sju år, och hade jag visst vad jag vet idag så hade jag aldrig gått med på detta från början..nu är hon 17 år & har berättat för mej hur jobbigt hon har haft det med att bo varannan vecka hos sin pappa..jag vet att hon som yngra klagade mycket på att hon inte ville eller tyckte om det man jag lyssnade inte för jag var rädd för att min fd skulle vända ryggen åt oss..men nu vet jag hur fel jag hade som inte har lyssnat på henne..så snälla Anna lyssna på dina barns önskan, redan nu så säger dom till dej att dom inte vill. Så för barnens skull o din egen så gör något åt det. Är det så att din fd blir arg så vet du iallafall att du gör det för dina barn bästa.
Lycka till Mvh Karina
Hur vet man att det är för sina barns bästa????
Typ det vet du efteråt och då är det försent. Tror aldrig att man kan råda i detta .Jag hade dragit in Bup i det hela och låtit dom prata med barnen om det.För barn är lojala mot båda sina föräldrar.
Petra
Åh älskade du vilken situation...
gör ont att läsa.
Att hela tiden behöva kämpa, att springa i ett ekorrhjul som aldrig stannar.
Det är jobbigt, jag vet.
Hur länge orkar man?
Kikar in här men kommenterar inte alltid men du finns i mina tankar.
Styrke kramar
